Årets smocka. Den som går oberörd från Hämnarens resa ska fanimej
bära tvångströja. Filmen har ett par år på nacken, och har funnits på dvd ett tag. Tre viktiga ord: äntligen på bio.

Det börjar i en sorgsen ton med massor av befriande och stillsam komik. En dövstum kille med cool frisyr får sparken från fabriksjobbet där han har slitit ihop en stor summa pengar för att ha råd att ordna en njure till sin sjuka syster. Det är bara det att inga donatorer finns. När en njure med rätt blodgrupp oväntat dyker upp på sjukhuset har en illegal organhandlare redan blåst brorsan på pengarna som skulle bekosta systerns transplantation.

Med en dövstum i huvudrollen är dialogen ofta minimal, men ett andlöst kreativt bildberättande gör det lätt att ursäkta den något röriga inledningen av filmen. Käcka punchlines på teckenspråk är bara en av de glimtar som hela tiden bryter dysterkviststämningen. När det blir aktuellt att kidnappa direktörsdottern för att skaffa transplantationspengar klär killens flickvän dådet i ordalag av välgörenhet. Kapitalistsvinet förtjänar det, pengarnas rörelse vid överlämningen av lösensumman maximerar deras värde, och förresten tycker nog ungen bara att det är roligt att leka med främmande människor.

Med ett eftertänksamt leende ser jag en karamell av prakt och tror först att det här kort och gott är världens coolaste koreanska film. Vill du få ut mesta möjliga av Hämnarens resa ska du egentligen också fortsätta att tro att det sträcker sig till det, springa och köpa biljetter och läsa resten av recensionen efter att du har sett filmen.

Precis när jag tror att cool är allt Hämnarens resa är, då visar det sig att det här är en tragisk historia utan dess like. Och när jag har genomlidit ett helvete där ingen i berättelsen saknar sorg, då visar sig slutet av filmen också vara något av det våldsammaste jag har sett. Det finns många likheter med Kitano Takeshis filmer (till exempel Sonatine, Hana-bi och Brother). Sorg som aldrig är helt utan absurd komik, tysta hårdföra män, grafiskt våld som man aldrig glömmer och hastiga kast mellan olika tempon och känslolägen. Nå, högsta betyg är kanske reserverat för såna som jag som älskar just arvet från Kitano Takeshi med alla dessa ingredienser. Men även för andra är det här omtumlande utöver det vanliga. Du trodde Hana-bi var magstark. Det här är Hana-bi upphöjt i tjugo miljoner.

Den stora skillnaden mot nämnda japanska föregångare är att där är huvudpersonerna tillfreds med den oundvikliga undergången. I Hämnarens resa förmörkas sorgen, som titeln antyder, av ett omättligt hämndbegär från alla som förlorat någon eller något. Därför slungas den här filmen som en medicinboll mot magen - sorgen leder inte till något positivt, den ska till varje pris maximeras av groteska våldsscener (som i förhållande till Hana-bi är mindre överraskande men i gengäld grövre).

Hämnarens resa lär inte gå till historien som en film där man egentligen kommer personerna riktigt nära. Det finns klara brister i skildrandet av riktiga känslor och nyanser hos huvudpersonerna. Men sådant är ändå bagateller när en film så här sällsynt maximerar den fysiska känsloupplevelsen, går rakt in och skakar om med undergång och våld. Effektsökeri, jahadå, otroligt lyckat effektsökeri. De avkapade hälsenorna och krossade skallarna är inte meningslösa. De fungerar som salt man gnuggar in i ett öppet sår, om det nu liksom inte sved tillräckligt innan. Och mitt i alltihop skrattet, ibland farsartad svart komik. Kom inte och säg att ni har upplevt något liknande förut.

I dessa meningslösa hämndorgier kan man möjligen resonera om skulden. Var ligger grunden till att det gick så jävla fel? Hos ett samhällssystem utan större social trygghet än att bara de välbärgade har råd med nödvändiga operationer? Eller hos organmånglarna som utnyttjar det systemet? Eller ett nyliberalt samhälle där företagen friställer duktiga arbetare i vinstmaximeringens namn? Eller kan en far till och med finna skuld hos sig själv för att han inte lät dottern gå i simskola?

Som stampat potatismos. Ungefär så känner jag mig efter Hämnarens resa.