Jack uppskäraren heter en kär gammal bekant i filmsammanhang. Men vem var han egentligen? Ingen som vet men fascinationen inför denne seriemördare består. För inte så längesedan var Johnny Depp honom på spåren i Hughes-brödernas From hell (2001) men redan under stumfilmstiden figurerade den ljusskygge Jack i bland annat mästerregissören GW Pabsts Die buchse der pandora (1928). Teorierna om uppskärarens verkliga identitet går isär: var det en ensam galning som hade ihjäl fem prostituerade kvinnor under ett par skräckfyllda månader i London 1888? Eller var det i själva verket ett gäng uppretade hallickar som blivit blåsta på pengar och beslutat sig för att hämnas? En ofta återkommande teori är att mördaren/mördarna fanns att finna i de högre samhällsskikten. En läkarstuderande som fått snurren? Någon odåga ur societeten? Vem han än var så tog han hemligheten med sig i graven. Men på film tycks han alltså leva för evigt och har genom åren gestaltats av färgstarka aktörer som Klaus Kinski och Jack Palance. Men frågan är om någon varit bättre lämpad i ripper-rollen än den väldige Laird Cregar - en djupt olycklig skådespelare som led av att sitta hopplöst fast i skurkfacket.

Visst lönar det sig att tro på Jultomten! Jag har länge haft en copy av John Brahms Hämnaren (The lodger, 1944) överst på önskelistan och i julas slog det in. Brahms rysarklassiker har inte tidigare funnits tillgänglig på varken video eller dvd men har nu äntligen släppts i en tjusig trippelbox som även inkluderar en annan Brahm-favorit - Mörkrets ängel (Hangover square, 1945) - och en av hans mindre kända titlar, The undying monster (1942). The lodger författades 1913 av Marie Belloc Lowndes och blev först Broadway-pjäs. Men en ung och lovande regissör vid namn Alfred Hitchcock insåg att historien passade perfekt för vita duken och 1926 blev den film för första gången. Charmören Ivor Novello kom att spela titelrollen i både Hitchs version och i Maurice Elveys nyinspelning sex år senare. Men vad som så drastiskt skiljer dessa bägge brittiska filmer från John Brahms Hollywood-upplaga är att Novellos rollfigur faktiskt visrar sig vara oskyldig. Hos Brahm råder det ingen tvekan om att den mystiske hyresgästen - i Laird Cregars kusliga skepnad - är skyldig till de brutala kvinnomorden.

Eftersom jag ej läst Lowndes bok kan jag inte avgöra vilken av filmerna som är trognast originalberättelsen. Barre Lyndon heter Brahms manusförfattare och har The lodger några brister så ligger de helt enkelt på detta plan. Intrigen är lite krystad och personteckningen ganska svag. Den mystiske inackorderingen mr Slade (Laird Cregar) presenterar sig som patolog. Han hyr ett litet rum för att få studiero men på nätterna smyger han ut och mördar dansflickor. I dubbelmoralens Hollywood kunde man inte ens nämna ordet prostituerad så uppskärarens offer fick helt enkelt finna sig i att förvandlas till dansöser. Varför då detta kvinnohat? Jo, mr Slade hade en bror som tydligen drabbades av syfilis och dog i unga år (något man inte heller vågar annat än antyda). Smittad av en glädjeflicka ... f´låt, dansös! Mr Slade är i det närmaste incestuöst besatt av brodern och med bibeln i hand anser han sig nu ha Gud på sin sida i kampen mot alla lössläppta töser. Om filmen manusmässigt har sina brister så är den rent visuellt en fröjd för ögat. Hans (John) Brahm (född 1893-död 1982) hade sina rötter i den tyska expressionistiska 20-talsfilmen, något som kom att sätta tydliga spår även i hans Hollywoodproduktion. The lodger är rena uppvisningen i skum ljussättning och knepiga kameravinklar. Scenografin är fantastisk och Lucien Ballards svartvita foto suveränt. Man har verkligen lyckats återskapa den dimmiga, viktorianska sekelskiftsmiljön. Precis som vi alltid har föreställt oss hur det såg ur när Jack uppskäraren smög omkring där i gränderna.

Laird Cregar (född 1913-död 1944) ville inget hellre än att lämna skurkrollerna bakom sig. Han led av sin övervikt och som ett ödets ironi var det hans motspelerska i The lodger - den mörka skönheten Merle Oberon - som rekommenderade den bantningskur som tillslut tog livet av honom. Cregar hann med ännu en psykopatroll - den som mordlysten konsertpianist i Brahms Mörkrets ängel - innan han dog i sviterna av sin ödesdigra rekordbantning. Cregar var en mycket skicklig aktör (hade bland annat gjort succé på teatern som Oscar Wilde) och det är tragiskt att han så underskattade sina filmroller. Uppvisningen som feg gangsterboss i Alan Ladd-kriminalaren Inringad (This gun for hire, 1942) är enligt mig det bästa han presterat vid sidan av rollen som Djävulen himself i komediklassikern Himlen kan vänta (Heaven can wait, 1943). Men Cregar ville göra hjälteroller och då dög det inte att vara överviktig och plufsig. Han var även homosexuell vilket inte var särskilt populärt i Hollywood under dessa år. Rollistan innehåller idel fina namn och förutom Cregar och Oberon (hon föreställer Kitty Langley, en av de "syndiga flickorna") är Sir Cedric Hardwicke och Sara Allgood perfekta som det gamla paret hos vilka den mystiske mr Slade flyttar in. George Sanders - mästare på att gestalta livströtta cyniker - kommer dock inte till sin rätt som Scotland Yard-inspektören Warwick. Sanders tycks helt enkelt inte trivas i poliskostym och har inga kvicka repliker att briljera med. The lodger hade svensk premiär (1944-11-03) på Skandia i Stockholm i klippt version. Tänk om dåtidens censorer haft en aning om hur dagens Jack the Ripper-filmer sett ut! Brahms eleganta mordscener lämnar det mesta åt fantasin och visst är väl det mer raffinerat än att ösa på med hinkvis av blod?