Förr brukade jag säga att jag gillade bröderna Kaurismäki. Inte mer. Egentligen samarbetade de bara alldeles i början, då lillebror Aki (f. Aki Olavi Kaurismäki, 1957) började skriva ihop med den två år år äldre Mika, som snart nöjde sig med att producera lillbrorsans filmer. Redan 1984 stod Aki helt på egna ben i och med Brott och straff, och sen dess har han varit den klarast lysande stjärnan av de båda. Sen Skuggor i Paradiset (1986) har de bägge supbröderna enbart samarbetat en enda gång, nämligen 1997 då de två tillsammans producerade Kari Väänänens regidebut Vaiennut kylä (The quiet village). Det finns alltså inga "Bröderna Kaurismäki" i stil med Bröderna Coen (eller, för den delen, bröderna Taviani, Wayans eller Corman...). Men det finns en Aki Kaurismäki, och hans filmer gillar jag! Ibland går de upp en vecka eller två på nån mindre biograf i nån större stad, men har man tur går de en lördag morgon på SVT 1, under rubriken Program på finska. Eller så kommer de på DVD...

Så medan Mika flyttade till Rio (jag förstår honom...) och började göra filmer som hamnade mera i mainstream-fållan fortsatte Aki på den inslagna banan, och många års hårt arbete - och krökande - renderade honom till sist det näst finaste priset (Grand Jury) i Cannes 2002 för Mannen utan minne (och Kati Outinen blev utsedd till bästa skådespelerska), och för detta höll han ett ytterst kort tacktal där han tackade juryn och - sig själv. Hamlet goes business från 1997 är således hans första film helt utan inblandning från brorsan, och han har både producerat, regisserat och skrivit manus själv, givetvis på Shakespeares berömda pjäs om den olycklige prinsen från Danmark (en Prince som även gett namn åt ett visst cigarettmärke). Här dock i en lätt förklädd version i svartvitt, där intrigerna från slottet Kronborg flyttat in i direktörsrummen på nån fabrik i Finland på 80-talet. Så från Helsingör till Helsingfors (via Helsingborg?) på 400 år - hur gick det?

Jo, Hamlets farsa förgiftas av farbrodern Polonius, som tar dennes änka Gertrud till hustru. I maskopi med delar av styrelsen planerar man nu att börja göra big business med familjen Wallenberg i Norge (!) samt satsa stort p?tillverkning av gummiankor. Den dumdryge Hamlet själv äger förvisso 51 % av aktierna i företaget, men honom är det ingen som tar på allvar, utan han verkar nöjd med sina kritor så han kan sitta och rita på styrelsemötena. Snart inser vi dock att han har helt andra planer för företaget, liksom för fästmön Ofelia, än dem som läggs fram för styrelsen. Hamlet är inte den dummerjöns han utgett sig för att vara,  och förvandlas raskt till en stenhård kapitalist (makten korrumperar...) när han enväldigt kontrollerar företaget. Hamlet means business, men innan dramat är över har de alla tagit kål på varandra.

Hamlet goes business är sedvanligt återhållsam (för att ta till en kraftig underdrift) i spel och regi och med ett fåtal inspelningsplatser, och humorn lika korthugget lakonisk som nånsin förne (och senare). Hans tre favoritskådisar medverkar alla; förutom nämnda Kati Outinen från Populärmusik från Vittula (som Ofelia) och Kari Väänänen även salig Matti Pellonpää (1951-95). Extra kul är det när Hamlet skickar iväg sina lakejer Rosenkranz och Gyldenstern på hemligt uppdrag i Norge. Han uppmanar dem att resa inkognito, och om någon efterfrågar syftet med resan ska de bara svara att det är "en nöjesresa". Varpå en av dessa svarar, utan att ändra en min: "Till Norge...?!?"