”Sticks and stones may break your bones, but Steven Seagal certainly will” – gammalt Hollywood-ordspråk.

Den gamle tofsprydde räven är tillbaks med en ny shoot ’em up-film som kort och gott är en blandning av Under belägring och The rock, fast mindre sofistikerad. Och då är inte dessa action-förlagor speciellt märkvärdiga.

Seagal spelar FBI-agenten Sasha, av något märkligt skäl av ryskt ursprung, som infiltrerar en stor skurkorganisation och fortsätter med arbetet under täckmantel efter sin tjugo minuter långa skendöd, därav titeln. För att fånga bossen, följer han en av de mindre hantlangarna in på kåken – nyrestaurerade Alcatraz – för att, hmm, ja varför framgår inte riktigt. Men det ger ju helt klart läge för lite pang pang. Till samma fängelseö kommer nämligen dödsdömde Lester (Bruce Weitz, lodisen Belker från Spanarna på Hill Street) som sitter på uppgifter om en begraven guldskatt. Det lockar ett gäng high-tech, Matrix-fightande sociopater till platsen för att vaska hemligheten ur honom innan han grillas.

Någonstans i bakhuvudet får jag en sinnesbild av Charlton Heston i den första svenskvisade episoden av Michael Moores The awful truth – den där korta bilden av honom på ett NRA-möte när han upphetsat morrar ”Guunsss!”. Det känns onekligen märkligt och rejält obehagligt med en film som Half past dead eftersom det är den raka motsatsen mot Michael Moores Oscars-belönade Bowling for Columbine, eller för den delen Gus van Sants nyligen Guldpalmsbelönade Elephant. I ett land så sönderskjutet av vapenindustrin som USA, känns det ytterst olustigt att Steven Seagal (även producent) lanserar en dylik reklamfilm för vapen. För det är egentligen hela kontentan. Hur häftiga vapen är! Och hur jävla mycket större alla vapendragares kukar blir!

Ofta blir klyschorna i filmen alltför skrattretande, och jag börjar tänka på Schwarzenegger-satiren McBain i Simpsons när han utropar: ”I’m being chased by commi-nazis”. Men även om Seagal vill måla över alla aspekter av allvar med ett platt underhållningsmotiv, går det inte att hjälpa att vissa obehagligheter skiner igenom. Som att dödsstraff rättfärdigas, eller att de många svarta karaktärerna har en sorts ”logisk” plats bakom bur. Nä, här hjälpte det inte att gå in i salongen och inte ha några förväntningar alls. Det blev ändå en pissig upplevelse.