Att läraryrket inte alltid är världens lättaste jobb fick vi bland annat se i den intressanta svenska dokumentären Vikarien som kom i våras. Filmen Half Nelson som just nu visas på Stockholms filmfestival tar upp ett liknande tema. Den handlar om Dan (Ryan Gossling), en ung lärare i en småtuff innestadsskola som förutom ibland truliga elever och okänslig skoladministration även tvingas kämpa mot ett drogmissbruk. Situationen ställs på sin spets då han försöker hjälpa sin elev Drey som har trasliga hemförhållanden. Fast frågan är vem som hjälper vem. Då Dan närmaste verkar bli beroende av Drey för att klara av en skakig tillvaro.

Half Nelson är en jättesympatisk film med hjärtat på det rätta stället. Det är verkligen skönt att för en gång skull få se lärare på vita duken som inte alls är några fantastiska förebilder. Vilket brukar vara fallet i filmer som Döda poeters sällskap och Farliga sinnen. Dan är snarare tämligen olämplig som lärare och det gäller inte bara drogmissbruket som naturligtvis komprimerar honom på en gång. Han är ambitiös men verkar samtidigt lite distanserad i förhållandet till sina elever. Han är lite dryg och verkar mest upptagen med sina egna problem.

Filmens grundläggande tes känns som att om man kan hjälpa en elev är allt vunnit. I det har filmmakarna rätt men samtidigt är Half Nelson en film som håller åskådaren distanserad. Den är välgjord med ett fint foto men man kommer aldrig in i filmen riktigt tyvärr. Till det bidrar Gosslings skådespeleri som är lite väl sömnigt. Vissa scener står dock ut från mängden och räddar filmen, som då Dan är hemma hos sin hycklande medelklassfamilj på middag. Naturligtvis måste de komma med rastiska kommentarer som anspelar på att han jobbar i en svart skola. Medelklassens korrekta hycklande kommer då verkligen upp till ytan. Då den här filmen om ett tag får Sverigepremiär misstänker jag att den stora hypen kommer att dra igång. Så bra är filmen inte men den erbjuder ett stycke amerikansk verklighet och en inblick i dagens skolväsende som gör de sevärd. Slutet är dessutom jätte fint.