Min första upplevelse av Johnny To var året innan Stockholms Filmfestival förärade honom en liten tribut à fyra filmer. Hans tjugoförsta långfilm A hero never dies var del av Asian Images-sektionen 1999 – en stilig om än något tafatt hitman-historia som man mest minns för en spännande barduell med slantsingling och rödvin. På de gångna sju åren har To varit hyperaktivt kreativ. Inte mindre än ytterligare tjugoen filmer har släppts och bland dessa finns pärlor som Running out of time (1999), The mission (1999) och nu senast det egensinnigt berättade gangsterdramat Election.

Det brusar upp oroligheter inom Hong Kongs gangstervärld. Det är dags för maktskifte i Wo Sung-triaden, vilket sker genom att alla de större bossarna samlas och röstar fram vem som ska erhålla det prestigefyllda och eftersträvansvärda Drakhuvudet som i sin tur signalerar vem som har makten. Valet står mellan de äldre bossarnas favorit Lok (Simon Yam) och hetsporren Big D (Tony Leung Ka Fai). När omröstningen ändas i Loks favör blir Big D så heligt förbannad att han vägrar erkänna utnämningen och gör allt för att få tag på Drakhuvudet innan Lok tilldelas den. Detta innebär bland annat att dumpa ett par av sina fränder, som var del av omröstningen, nerför ett berg instängda i trälådor och ge sig på den tidigare valde ledaren Whistle och hans familj. Samtidigt som ett fullskaligt krig är nära förestående, så gör Hong Kong-polisen ett antal lyckade räder mot triaderna och får ett antal av huvudfigurerna bakom lås och bom. Men som gammelbossen, onkel Teng (Wang Tian-lin), förklarar för kommissarie Hui (gamle Shaw Brothers-stjärnan David Chiang) har triaderna funnits i över fyrahundra år. Det finns inget sätt att råda bot på dem.

Johnny To är en mästare på att avdramatisera. Election är en traditionell gangsterhistoria, men inte en traditionell film inom samma genre. Snabbt presenteras man för ett dussintal gangsters och deras preferenser i det stundande valet. Många av dem spelar föga roll för intrigen, men oändligt mycket för den mustiga miljöskildringen. To vet att biopubliken är bekant med trådarna som håller samman det maffialiknande systemet. Han behöver inte demonstrera gangsterbossarnas makt i ytterligare avrättningssekvenser. Vi förstår helt enkelt att när onkel Teng säger att det ska bli på ett visst vis så blir det det. Istället koncentrerar sig Johnny To på att bli så formsäker som möjligt. Han lyckas exempelvis göra det krångliga persongalleriet ganska lättfattligt genom att fokusera på den bittra rivaliteten Lok och Big D emellan. Jakten på Drakhuvudet leder till förutom ett par snygga actionsekvenser, att skildra alla smågangstrars äregirighet, lojalitet och skilda hederskoder. För en gangsterfilm blir man i slutändan också hänförd av det faktum att inte ett enda pistolskott avlossas. När våldet kommer i bild är det definitivt motiverat, aldrig i excess. Scenen där en maffiaboss slås ihjäl bakom en garageport är ett praktexempel – porten fälls ner och skuggar mordplatsen så pass att vi som åskådare enbart kan se svärdet höjas och huggas.

Även om Election bjuder på en hel del godbitar får man ändå lov att säga att den blir något för oengagerande för sitt eget bästa. To skapar en stark intrigkärna, men missar samtidigt att ge stridigheterna någon större resonans. Till exempel bygger han med en inledande scen upp en kraftfull konflikt mellan Big D och en annan gangsters underhuggare Jet (karismatiske Nick Cheung) som i princip går förlorad senare i filmen. Den något melankoliske gangstern Jimmy (Louis Koo) blir likaledes en karaktär som försvinner i mängden. Hade Johnny To kunnat dra i samtliga trådar lika hårt, eller kapat några mer oviktiga, så hade Election haft potential att bli något riktigt stort. Men eftersom det redan spelats in en uppföljare, så kanske man i den sorgliga branschtrenden att allt ska bli trilogier ska vänta och se den stora helheten innan man uttalar sig.