Dubbelgångare är ett klassiskt sätt för Hollywood att locka fram skratt. Humor skapas lätt när karaktärer förväxlas och om personligheterna är varandras motpoler ökar förutsättningarna för skratt. Tänk bara på Chaplins Diktatorn. Åtskilliga komiker har spelat dubbla roller genom filmhistorien, och själv har jag en personlig favorit i Helan och Halvans numera något bortglömda Bröder i kvadrat. Två Helan och Halvan är helt enkelt dubbelt så skoj. Däremot är det tveksamt om en klonad Gustaf gläder någon filmälskare. I Gustaf 2 får vi möta hans dubbelgångare i form av den aristokratiske Prins, som lever ett behagligt lyxliv på ett slott i England. När Prins får ärva slottet blir det för mycket för den lismande elakingen Lord Dargis (Billy Connolly). Denne ser sig själv som slottets rättmätige arvinge och tänker förvandla hela slottsområdet till lyxig rekreationsort, varför Prins måste undanröjas. Lord Dargis har emellertid inte räknat med Gustaf som dyker upp i London, och det dröjer inte länge förrän katterna förväxlas och Gustaf hamnar på slottet där han lever rövare till Lord Dargis förtret.

Filmens Gustaf har inte särskilt mycket gemensamt med den tecknade seriefiguren. I Jim Davis seriestrippar lyfts den torra humorn fram av Gustafs tankar. I filmens värld pratar Gustaf däremot hela tiden. Visserligen är han fortfarande en fet lasagneälskande katt, men frågan är vad filmskaparna vill ha ut av hans karaktär. Filmen igenom far han omkring som en rund, gul gummiboll utan att göra någon glad. Gustaf 2 är en film som återigen visar att Hollywood lägger all energi på det tekniska medan berättelsen kommer i andra hand. Gustaf själv är ett tekniskt glansnummer och det är svårt att inte bli imponerad av hur den datoranimerade katten rör sig. Gustaf glider självsäkert fram över golv och vrålar rock'n'roll, men särskilt mycket rock'n'roll är det inte över filmen. Det blir rätt tröttsamt att se honom tumla runt i slottets alla vrår efter ett tag, och det känns som man hellre vill visa upp vad animatörerna kan göra än att berätta något. Det finns ett lysande undantag i filmen och det är när Gustaf lär djuren på slottet hur man lagar en äkta lasagne. Kanske är det av respekt för den lasagneälskande katten, men då sätter faktiskt filmskaparna själva berättandet i centrum och vi får följa lasagnens hela resa från det att tomaterna trampas sönder vill att den sista biten glupskt slukas.

Gustaf 2 vill framstå som en familjefilm, men är ett märkligt hopkok av lånade idéer och skämt. Filmskaparna har slängt in alla möjliga uppslag utan att ha någon riktig grundidé. Redan originaltiteln vittnar om detta. På engelska heter filmen Garfield: A tail of two kitties. Det är en ordlek på Charles Dickens klassiska roman om franska revolutionen A tale of two cities. Det är ett skämt som riktar sig till en äldre publik. Betydelselöst kan tyckas, eftersom vi har en tråkig svensk titel. Den engelska titeln är ändå ganska symtomatisk för hur ogenomtänkt den här filmen är. Det finns nämligen gott om malplacerade skämt i Gustaf 2, och långa stunder sitter ungarna tysta i biosalongen. Det gäller i första hand filmens första del. Sedan övergår filmen till mer slapstickbetonad humor, då Lord Dargis får rejält på tafsen. Billy Connolly påminner en del om John Cleese och fungerar hyfsat som berättelsen skurk, men riktigt roligt blir det aldrig. Tyvärr lånar Gustaf 2 allt för mycket av sin komik från andra filmer utan någon riktig känsla; för drygt ett halvt år sedan skrattade jag så att jag nästan föll ur biostolen när jag såg spegelscenen i bröderna Marx Fyra fula fiskar. Nu ler jag lite förskräckt när samma scen dyker upp i en lam variant i Gustaf 2. Det är ändå en av den 78 minuter långa filmens höjdpunkter. Till filmens plus måste jag även lägga Claes Malmbergs dubbning av Gustafs röst. Den funkar riktigt bra.