Om man betänker att regissören Peter Hewitts förra film var Pojken med pruttbyxorna så är Gustaf ett klart fall framåt, i alla fall titelmässigt. Nu har han inte skrivit manus till Gustaf (eller Pruttpojken), utan det har Joel Cohen (ej att förväxla med Joel Coen) och Alec Sokolow gjort. De skriver alltid manus ihop, ibland tillsammanas med andra (som Toy story och Fullt hus), men aldrig utan varandra. Dessutom regisserade de en gång en film ihop, Monster mash, en halvkul skräckkomedi.

Halvkul är nätt och jämnt vad man kan säga om Gustaf, om man vill vara snäll - och varför ska man inte vara det? Jag är hellre elak mot Jean-Claude van Damme eller Lars fån Trier. Gustaf själv är inte heller så elak längre - jag följde hans levnadssaga från starten i slutet av 1970-talet (i USA startade serien 1978) i mitt dåvarande husorgan, Arbetet, och kunde lätt konstatera att serien, i likhet med i princip alla andra framgångsrika dagsstrippar (Gustaf gick till sist om den tidigare, oslagbare ettan, Snobben), rätt snart blev urtvattnad och mjäkig och att skämten började upprepas ad infinitum. När det nu gått ett kvartssekel sen starten, inser man att det självklart är den snälle Gustaf, den lille klotrunde matgrisen som porträtteras, inte den store, elake Gustaf som han såg ut och betedde sig i början, sur och vrång och allmänt jävlig.

Filmen är tyvärr ännu såsigare än man kunde frukta. Jag trodde den skulle bli rätt go' ändå när Bill Murray står för Gustafs röst, men när jag såg filmen dröjde det en halvtimme innan jag insåg att det var just Bill Murray, för hans röst står inte riktigt att känna igen. Dessutom är han alldeles för loj och ointresserad av sina alltför tama repliker, så detta var en rejäl missräkning. Mesigast av alla är dock nörden som spelar Jon. Dagsstrippens Jon är en riktig loser, javisst, men en man kan skratta åt eller sparka på. Filmens Jon spelas av en så urbota tråkig figur att jag inte ens tänker nämna honom vid namn, och Jennifer Love Hewitt (inget känt släktskap med regissören) får skatta sig lycklig att man hittade en manlig motspelare som inte bara matchar, utan till och med klår henne i fråga om menlöshet.

Historien är helt ointressant i sammanhanget, men jag kan ju nämna att den har att göra med att Ådi hamnar hos en elak TV-showare som döper om honom till Ådi Schnitzel. Kul. Han tvingas dansa via elchocker, och hålls som slav av sin nya husse. Gustaf, som först har lite svårt att erkänna att han faktiskt gillar Ådi, måste nu undsätta honom och tar bussen in till stan. Till sin hjälp har han en muspolare som verkar påtänd, men som räddar honom från en rätt krisig situation där en flock råttor hotade käka upp honom. Mer är det inte. Gustaf har fått en del kritik för att bara huvudfiguren är animerad, medan resten är live-action, alltså verkliga människor och djur. Detta har jag inget problem med. Problemet är ett kasst manus utan vare sig klös eller bett, och ett antal aktörer, Bill Murray tyvärr inkluderad, som alla tycks ointreserade av uppgiften. Kanske det hade funkat bättre med Bill Murray som Jon, och en som verkligen kan vara cynisk och elak som Gustafs röst? En Steve Martin eller en Jim Carrey. Det är således originalversionen som härmed recenserats, den svenska (med Claes Malmberg som Gustaf) har jag inte sett/hört.

Slutligen måste jag bara bjuda på lite trivia. Seriens grundare, Jim Davis, har en pytteliten cameo som fyllo i filmen. Tänk att han är född i samma håla som James Dean (inga likheter i övrigt), det vill säga Marion, Indiana (vilket osökt får mig att tänka på John Wayne, som ju egentligen hette Marion Michael Morrison). Davis hade faktiskt en liten karriär i filmbranschen innan han blev serietecknare på heltid, bland annat som animatör. Och det på två filmer om en annan katt, nämligen Fritz the Cat och Katten Fritz nio liv...! Dessa, icke rumsrena katter är dock att föredra framför Gustaf.