Alla fördomar man kan ha om Brasilien som ett land ångande av samba blir förverkligade i Guds stad. Filmen bokstavligen dansar samba. Från fotbollsplanerna i 60-talets kåkstäder utanför Rio de Janeiro till samma områdes mörka gränder femton år senare. Först är det en höna som insiktsfullt förstår sin bittra framtid på en skärbräda och dansar ifrån sina banemän nerför gränderna. Sedan inser man att det är kameramannen César Charlone och klipparen Daniel Rezende som dansar med varann. Det svänger verkligen om deras sagolika samarbete som kastar karaktärerna huller om buller i en fruktansvärd våldsspiral. Men framför allt är det regissörerna Kátia Lund och Fernando Meirelles som lyckas bemästra mängderna av intriger och trådar i berättelsen utan att för en endaste stund förlora tempot och rytmiken.

Guds stad börjar som sagt i en favela - en kåkstad i utkanterna av Rio de Janeiro - där vi presenteras för bland annat tre personer; Zé Pequeno, Bené och Buscapé (eller Lill-Ze/Lillen, Benny och Raketen som de översätts till). I inledningen är de i tioårsåldern och ser upp till sina bröder och de äldre grabbarna som rånar gasbilen som åker igenom området på både pengar och gas. De fattiga invånarna skvallrar inte, utan får på köpet lite gratis gas. Storögda ser de yngre på och önskar den dag de själva kommer bli lika tuffa.

Den dagen kommer för åtminstone två av dem. Lillen och Benny, som redan i tidigt stadium följde med de äldre på råneskapader, blir större och större i den gangsterekonomi som byggs upp i och med att kåkstäderna växer även på höjden. Sida vid sida blir de drogkungar och drar sig inte för att skjuta ner vem som än står i vägen för dem. Raketen går dock inte i deras fotspår, även om de ständigt lurar runt hörnet. Lillen sköt en gång i tiden hans storebror till döds och Benny blir tillsammans med tjejen han är förälskad i. Men våld löser inget. Efter ett misslyckat försök till att efterhärma de andra succéartade ynglingarna och råna någon främling, inser Raketen att han får satsa på vad han gör bäst - nämligen att fotografera. En egenskap som kan bli hans väg upp ur misären.

Lund och Meirelles berättar om en hel del människor, fler än de tre ovan, och klarar av att hålla allas roller lika nödvändiga, lika tragiska och lika behjärtansvärda. Även i ärkeskurken Lillen skymtar ett hjärta för länge sedan nerstampat av en sinister familj och miserabla levnadsförhållanden. Med den verklighetstrogna grunden har Guds stad dessutom inget egentligt slut. Den berättar ett stycke brasiliansk nutidshistoria, osockrat och våldsamt, där kriget på gatorna fortsatte även efter det moment filmen väljer att avsluta vid.

Det enda som till slut blir störande är att våldet till slut tar överhanden. Även om verklighetens gatukrig i Cidade de Deus trappades upp, skulle en hel del av den sista halvtimmen kunna klippas bort utan att effekten av realism förminskades. Formmässigt är det dock fortfarande en triumf. Öppningsscenen med hönan, eller den scen där man får bevittna en ung knarklangares fleråriga uppgång i en enda tagning i hans lägenhet (där Nino Rotas Gudfadern-musik ekar i Ed Cortês och Antonio Pintos tonsättning), eller den scen där Lillens storebror blir skjuten, eller... Listan skulle kunna göras lång över högst minnesvärda scener. Och när man sedan vacklar ut ur biografen är det inte av hänsyn till alla de brutaliteter som försiggått, utan av en allmänmänsklig tragik som osar ut ur duken till fullo. Det eviga problemet med ondskans spiral och fattigdomens ok.