Tyskfödde Hans Hatwig är något av en outsider inom svensk film. Framförallt är han tidningsman, med 80-talssuccén Okej på meritlistan och för närvarande redaktör för skvallertidningen Veckans nu!, men hans få inhopp i filmbranschen har alla varit notervärda. Det första gjorde han 1983 med Sveriges första direkt till video-rysare, Blödaren. Senare var han med och skrev manuset till roadmovien Ha ett underbart liv som blev uppmärksammad inte minst genom huvudrollsinnehaverskan Lina Perneds vilda leverne och som är en riktigt underhållande film, med Kjell Bergkvist i en minnesvärd roll. Däremellan gjorde han den film han nog ändå är mest känd för, nämligen Gröna gubbar från Y.R.. En barnfilm som totalsågades av vissa kritiker men tycks ha älskats desto mer av den avsedda målgruppen. En film som idag blivit kult och som även vuxna kan se med behållning.

Den handlar om tre små gröna gubbar som anländer till jorden med sitt tefat och här stöter samman med försvarets särskilda UFO-jägare. Trots UFO-jägarnas brist på allt som ens avlägset påminner om yrkeskompetens blir två av dem tillfångatagna varpå den tredje flyr ensam, bara för att kort därefter störta i dinosaurieparken i Skara sommarland. Han blir här omhändertagen av sin gamle vän Frans som jobbar i nöjesparken och av några unga vänner till denne. Den lille gröne gubben visar sig dock allt annat än lätt att hålla reda på, och snart är han ute på rymmen. Eller snarare än att vara på rymmen så bjuder han publiken på en rundtur till de flesta av Sommarlands många attraktioner, i vad som allt mer liknar en reklamfilm för denna nöjespark. (Även Pansarmuseet får förresten en hel del reklam.) Men det går faktiskt att bortse från reklamaspekten om man vill, eller att helt enkelt låta sig roas av dess totala skamlöshet. Jag skulle vilja föreslå det senare.

Gröna gubbar är givetvis ett fiasko om man ser den som ett försök att skapa en svensk E.T.. Även bortsett från att intrigen i sig har sin beskärda del av tillkortakommanden så håller skådespelarna väldigt skiftande klass och replikerna känns ofta väl styltiga. Men om man är åtta år eller ser filmen med öppet sinne och inte är främmande för att skratta åt traditionell buskishumor så har den en hel del att ge. Bara att få se en liten grön gubbe dansa breakdance och Bert Karlsson göra en cameo som parkskötare gör den enligt min mening värd att ses. Till vilket kommer att det på slutet uppträder ett popband, The Bubbles, som är så extremt 80-talskitschiga att… Ja, vad kan jag säga? Vissa företeelser kan omöjligt parodieras eftersom de redan tycks parodiera sig själva. Och här är det såklart frågan om ännu mer smygreklam, för vem annars än Bert skulle försöka lansera sådan här slätstruken dagispop?

Fast allt filmen propagerar för är inte semester i Skaratrakten och köp av Bubbles-singlar, utan Hatwig tycks också ha åtagit sig en uppfostrande roll. De små gröna gubbarna, som barnen kan väntas vilja identifiera sig med, är nämligen under av skötsamhet. När de bryter sig in i ett hus för att återta en förlorad energikälla till tefatet och upptäcker att disken lämnats orörd så diskar de innan de går därifrån, och ute i naturen plockar de upp allt skräp de kan hitta. Dessutom kan de bara äta sådant som är grönt, som till exempel – just det! – grönsaker. När en av dem stoppar i sig en massa godis i alla möjliga färger resulterar det i att han blir svårt sjuk.

För övrigt kan berättas att en av de tre små gröna gubbarna i själva verket inte alls är en gubbe, utan en gumma.