För inte allt för länge sen såg jag en dokumentär på TV om människor vars största önskan i livet var att bli ett djur. De trodde sig vara djur som fötts i fel kropp och var dömda till att leva ett liv på två ben. Där intervjuades bland annat en man som la alla sina pengar på operationer som skulle göra honom mer och mer lik en tiger. Han senaste projekt var att sticka in morrhår i överläppen och i pannan. En liknande längtan bar amerikanen Timothy Treadwell på. Han var en märklig man. Långt ifrån anpassad för den värld vi lever i. Han la sin karriär som simmare på hyllan efter en skada, gick över till att bli en misslyckad skådespelare och senare en surfare med alkohol- och drogproblem. Han fick en överdos och efter det lämnade han sitt gamla liv bakom sig och reste till Alaska. Där bodde han ensam, helt obeväpnad tillsammans med grizzlybjörnar under tretton somrar. Treadwell hade alltid varit en riktig djurvän. Bästa vännen som barn var en liten ekorre. Han utnämnde sig själv till någon sorts korsning mellan Dr. Dolittle och Prins Valiant som svor att beskydda björnarna från alla onda människor. Han hade respekt för björnarna men vågade sig ändå på att klappa dem på nosen och möta deras aggressivitet med ett pekande finger och ett “Don’t you do that. I love you”. Han utvecklade en stark kärlek till björnarna och gav dem namn som “Mr. Chocolate” och “The Grinch“. Treadwell såg sig själv som en beskyddare av björnarna och ville till viss mån även vara en av dem.

Hans kärleksfulla liv med björnarna fungerade fint tills det oundvikliga hände. I oktober 2003 upptäcktes kvarlevorna efter Timothy Treadwell och hans flickvän Amie Huguenard som bott med honom, av piloten som tänkt plocka upp dem efter ännu en säsong hos björnarna. De hade blivit överfallna, dödade och delvis uppätna av en av grizzlybjörnarna som han svurit att beskydda. Deras sista, vidriga minuter i livet hade dessutom dokumenterats av Treadwells filmkamera som stod påslagen i tältet med linslocket på och fångade upp parets sista skrik under överfallet. Historien om Timothy Treadwell uppmärksammades av en slump av den berömde tyske regissören Werner Herzog, då han var på besök hos en vän på ett produktionsbolag. Det fanns då planer på att göra en film om hans livsöde men man hade inte lyckats hitta någon regissör än. Som material hade man över hundra timmar amatörfilm som Treadwell spelat in under sina fem sista säsonger i Alaska. Där fanns mängder av helt otroliga närbilder på grizzlybjörnar i sin rätta miljö och även Treadwells djupaste bekännelser då kameran fungerade som hans dagbok. Herzog som är känd för att skildra excentriska galningar tog direkt på sig ansvaret som regissör och resultatet är en riktigt fascinerande dokumentärfilm, både som personskildring och naturfilm.

Ackompanjerat av den suveräne gitarristen Richard Thompsons musik får vi följa hur Treadwells liv återberättas via hans filmer och via Herzogs intervjuer med hans nära och kära. Vi följer honom i Alaska ända tills hans sista dagar då han framför kameran bekänner att hans val av campingplats faktiskt är riskabel. Herzog, som tagit på sig rollen som berättarröst, låter det vara upp till biopubliken att bestämma huruvida denna man var en äkta djurvän eller en egocentrisk galning som bara ville göra ett namn av sig själv. Han varken fördömer eller stödjer Treadwells beteende men gör det klart att han inte delar amerikanens kärleksfulla syn på björnarna. I ögonen där Treadwell ser kärlek ser Herzog bara död. Grizzly man är en spektakulär naturfilm och en fängslande historia om en underlig man med ett stort känsloregister. Herzogs kraftiga tyska brytning känns tyvärr lite klumpig och blir stundtals onödigt komisk men i det stora hela vägs det upp av Treadwells lappsjuka monologer framför kameran och de där kärleksfulla små naturscenerna som kan få vem som helst att smälta.

Fotnot. Recensionen publicerades första gången den 18 november 2005 i samband med Stockholms filmfestival.