Syskonen Marie och Jakob leds ut av sin arbetslöse far i tallskogen för att hugga ved. Modern väntar kvar i stugan där det saknas såväl mat som värme. Men efter att ha plockat lite pinnar och grenar på varsina håll märker de båda att fadern är försvunnen. De ropar förgäves efter honom och efter varann och det dröjer en lång stund innan de ens återfinner varandra. Men då inser de att fadern har lämnat dem. Ett brev i Jakobs jackficka bekräftar det. Modern uppmanar dem däri att uppsöka hennes kusin Ramon i Spanien.

Den långa vandringen söderut (dvs från Holland till Iberiska halvön) tar sin begynnelse, men får sig ett hinder när de på vägen dödar en hund för att få sig lite kvällsmat. Hunden visar sig tillhöra en bonde som med gevär för dem tillbaka till sin stuga. Som kompensation för sin döda jycke, tvingar bonden Jakob att tillfredsställa hans hustru sexuellt. Något han själv har svårt med. Denna rätt omfattande ”häxa”, som Jakob omnämner henne, får sin behov bemötta, men det räcker inte utan syskonen låses in i källaren så att Jakob ska tvingas återvända till sängkammaren.

Så här långt känns denna holländska uppdatering av bröderna Grimms sagor någorlunda intressant. Det är två föräldralösa syskon som får klara sig själv i den stora vida världen – här ett Europa i ekonomisk kris med prostitution och illegala transplantationer på dagordningen. Men faktum är att den spektakulära flykt som syskonen lyckas genomföra och ta sig ur sin knipa hos bondparet (varar i en scen på cirka en kvarts minut) är det enda lustiga. Den fortsatta resan till Spanien där de till sist hamnar hos den slemmige ranchägaren Diego och hans sjuka hustru Teresa bjuder på allehanda bisarra situationer, men är varken komiska eller ens förklarliga. Det ser nästan ut som om regissören van Warmerdam velat göra en psykedelisk road-movie och tagit titeln som ett slags alibi för att han leker med sagoberättelser. Den efterföljande thrillerintrigen nere i Spanien bjuder på såväl incestuösa förvirringar som manuslogiska fallgropar, och varför det hela ska avslutas i en westernstad kan nog bara regissören själv svara på. Menar han möjligtvis att sagovärlden filmhistoriskt etablerades i spaghettiwesterns och att han nu vill koppla an till det?

Om man lockas av den inledande svarta humorn i Grimm, uppmanar jag åskådaren att lämna biografen efter bondgårdsscenen och gå och hyra Bad Boy Bubby istället. Där varar den sjuka humorn ända fram till slutscenen utan att historien går förlorad.