Årets oväntade men välförtjänta guldbjörnvinnare i Berlin. Förstagångsregissör Jasmila Zbanic var nog inte lite förvånad när hon fick ta emot sitt pris framför andra stornamn som Robert Altman, Sidney Lumet, Michael Winterbottom etc. Kul är det också att en kvinnlig regissör vinner priset med en film där de flesta roller görs av kvinnor och staben mestadels består av kvinnor. Det är viktigt att dessa typer av filmer uppmärksammas i den idag minst sagt mansdominerande filmbranschen.

Grbavica handlar på ytan om relationen mellan ensamstående Esma (fenomenalt spel av Mirja Karanovic) och hennes tonårsdotter Sara (Luna Mijovic) som försöker knaggla sig fram i den lilla Sarajevo-förorten Grbavica. Sara har under hela sitt liv varit övertygad om att hennes pappa är krigsmartyr. När Sara ska åka på skolresa försöker Esma skaffa fram pengar för att göra detta möjligt trots att ett skriftligt bevis på att hennes pappa är martyr ger dem en stor rabatt. Då Esma inte kan skaffa fram de rätta dokumenten börjar Sara tvivla på att hennes mamma har talat sanning om sin pappa.

Under ytan hittar vi en berättelse om post-Balkan-krigstider där folkets vardag för många är en kamp för överlevnad, tristessen är väl utbredd och kriget ligger som påträngande minnen som inte vill försvinna. Kriget som satt djupa spår i samhället och i folks vardagsliv. Grbavica är en viktig dokumentation, om än fiktiv sådan, om kvinnors situation i ett dagens Bosnien som inte än tyckt hämtat sig från krigets forna dagar. Om alla kvinnor som förlorat sina män eller på annat sätt påverkades av dessa tider. Trots att historien är fiktiv så känns realismen ibland så påtaglig att det lika gärna skulle kunde vara baserat på ett dagboksinlägg från vilken bosnisk kvinna som helst. Det är ofta deppigt utan att bli tråkigt. Regissör Zbanic använder sig inte av några direkta stilknep utan berättar sin historia rakt av och lågbudgetstämpeln sätter en stark tragisk ton på hela filmen. Skådespelet är övergripande av högsta rang med vissa undantag för Luna Mijovic som inte alltid övertygar som den smått rebelliska Sara.

Jasmila Zbanic skäms inte för att vara nationalistisk men till skillnad från nyligen uppmärksammade Frihetens pris så sparar hon oss från det historiska överinformativa babblet och fokuserar istället på nuet med kvinnan i centrum. Nationalismen känns högst rättfärdigad och hon är tydlig med sitt budskap men handlingen griper tag så pass att filmen inte hamnar under kategorin övertydlig budskapsfilm. Det är en fin film där substansen uppmanar att tro på den starka individen. Esmas kroppsspråk säger att ”vi kommer ta oss ur bottenträsket, inget är omöjligt om man bara kämpar och inte ger upp”. Det måste man respektera.