”Gränslandet” utspelas i staden Juneau i Alaska, USA. Dit har den ständigt resande, måttligt framgångsrika, sångerskan Donna De Angelo (Mary Elisabeth Mastrantonio) kommit med sin tonårsdotter Noelle (Vanessa Martinez). De träffar f d fiskaren Joe Gastineau (David Strathairn). Joe och Donna blir snart ett par, vilket utlöser ett lätt svartsjukegräl mellan henne och dottern Noelle (som också har varma känslor för Joe). När Joes halvbror som lever på att arrangera fiskeutflykter för rika turister på varmare breddgrader, dyker upp för att be Joe om hjälp att genomföra en utflykt med några finansiärer i Juneau ställer han upp och ber Donna och Noelle att följa med. Under färden till mötesplatsen med finansiärerna avslöjar brodern dock för Joe att han också sysslar med knarksmuggling och att han nu är i trubbel eftersom han är skyldig några personer pengar för en förlorad leverans. Mötet med dessa personer leder till att Donna, Noelle och Joe tvingas fly hals över huvud från båten till en öde ö och leva Robinson-liv i väntan på räddningen...

"Gränslandet" är inte den konventionella typ av thriller som man först misstänker. Istället skapas filmens spänning lika mycket inuti karaktärerna som mellan dem. Filmen är ett välgjort psykologiskt drama. Det blir därför ingen förväntad våldsam slutuppgörelse mellan skurkarna och den tystlåtne, handlingskraftige Joe, åtminstone inte under filmens speltid. Slutet är istället tämligen abrupt och antagligen avsett att vara precis det. Det är dock svekfullt av regissör och manusförfattare Sayles att först inbjuda åskådaren att lära känna karaktärerna och deras tankar och känslor om sig själva och om varandra, samt bygga upp spänningen, för att sedan lämna denne i sticket genom att inte avslöja hur historien verkligen slutar. Som åskådare vill man veta just hur det slutar när man har investerat två timmar i tre karaktärers liv. Sayles har enligt min mening skapat en lite väl "smart" berättelse, ungefär i stil med Bryan Singers "De misstänkta", som har ett slut man inte alls väntar sig och som känns lite väl skruvat. Med ett annat, och bättre slut hade ”Gränslandet” utan tvekan fått ett högre betyg för den är i övrigt en i alla avseenden helgjuten film: skådespeleri, foto, musik, manus, miljöer - you name it, allt är på topp.

Skådespelarna i de tre huvudrollerna sköter sig oklanderligt men en av dem - Vanessa Martinez - måste som ung och relativt oprövad särskilt nämnas eftersom hennes porträtt av tonårsdottern Noelle förmedlar såväl begåvningen som den inneboende skörheten och förvirringen hos en ung, känslig människa som aldrig fått tid att slå rot någonstans eller finna sig tillrätta i sig själv och i tillvaron.

Fotografen Haskell Wexler är en av mina favoriter bland filmfotografer och vill man veta varför är den här filmen ett utmärkt exempel.

John Sayles har gjort flera riktigt bra filmer tidigare, bl a "Lone Star", "Matewan" och "Baby, It's You". Gränslandet når tyvärr inte upp till samma nivå som dessa, men är ändå sevärd.