Utskällda Grannarna blev John Belushis (1949-82) sista film, med USA-premiär en vecka innan julen 1981. Tre månader senare var han död i en överdos heroin och kokain. Och visst, Grannarna är inte för alla smaker. Det är en ytterst skruvad komedi, som i mitt tycke blev ganska lyckad tack vare ett genialiskt sista byte; gamla polarna från Saturday Night Live (som de grundade 1975 tillsammans med bland andra Chevy Chase och Gilda Radner), kanadensaren Dan Aykroyd och amerikanen John Belushi, bytte roller strax innan inspelningarna på Staten Island, New York, skulle dra igång. Aykroyd fick spela den galne Vic i kontaktlinser modell påtänd, nyinflyttad alldeles intill Earl (Belushi) och hans hustru Enid i utkanten av stan intill ett träsk.

Earl och Enid pratar inte mycket med varandra, och verkar inte ha gjort det på många år. De har inget umgänge, utan sitter mest hemma för sig själva och glor på ointressanta TV-program. En kväll dyker paret Vic och Ramona upp i huset intill, som stått tomt en längre tid. Vackra, sensuella Ramona (Cathy Moriarty i sin blott andra roll, efter att ha spelat Jake LaMottas hustru i Tjuren från Bronx året innan) ringer på dörren, och Earl öppnar. Han bjuder i henne, och hon flörtar hejdlöst med den dubbelt så gamla Earl. Han bjuder henne raskt på middag, men när han kommer tillbaka från köket är hon borta. I hennes ställe sitter nu Vic, som flott erbjuder sig att hämta italiensk take-out - om Earl betalar, samt lånar ut sin bil - från "en ny restaurang i stan" som Earl aldrig hört talas om, trots att han rimligen borde kört förbi den dagligen. Hans misstankar besannas när han smyger på Vic och råkar se att denne själv vispar ihop lite spaghetti i sitt nya kök, och sen lägger det i några folieformar. Samtidigt går Ramona och tar ett bad hos Earl och Enid, varefter hon lägger sig i deras säng. Naken. Hon bjuder ut sig åt honom än en gång med sin härligt sensuella röst, men en stammande Earl avböjer.

När Earl försöker konfrontera Vic detta med pastan vid matbordet börjar plötsligt Ramona fråga efter "lantbruksutställningar där man bruka jämföra kulorna på tjurar". Sen påstår Vic frankt att Earl tried to pork her, vilket gamle deckarförfattaren Kjell E. Genberg två gånger översatte (på den 20 år gamla videokassetten) med att Earl försökt "hångla" med henne (tredje gången översatte han det med att han försökt "fingerpulla" henne...). Halleda. Blyg, herr Genberg? Eller bara okunnig? Tokerierna fortsätter i alla fall (och då menar jag inte enbart de många grodorna från Genberg). Earl råkar sänka Vics bil i träsket intill i tron att han ljög om att dess bromsar var slut. Ramona kräver $1.500 för att hålla tyst. Ramonas jycke pissar ner en högspänningsledning och blir självlysande. Och så kommer Earls dotter hem, relegerad från skolan för stöld. Hon sätter på Dead Kennedys Holiday in Cambodia och partar loss med Vic och Ramona klockan två på natten. Bland annat bjuder hon Vic att äta ett par av hennes nya, ätbara trosor, dem med persikosmak.

Tja, så där håller det på, och verkar det inte roligt, så var lugn. Filmen har inte funnits i Sverige på många år. Vilket egentligen är synd, för även om de flesta av er troligen är mer bekanta med Johns fem år yngre bror Jim (som spelade gorilla i John Landis klassiker Ombytta roller 1983, med just Dan Aykroyd), vore det synd om folk idag inte fick en chans att själva avgöra om John Belushi var en stor komiker eller ej. Hans kultstatus i USA borde vara nog som bevis, men även där är han väl på väg att glömmas bort. Kanske är det en generationsfråga.

Filmen Grannarnas största minus är den fruktansvärda musiken av Bill Conti, som är av den typ man har till tecknade kortfilmer på TV, överdramatiserad och stökig. Förvisso passar det med lätt galen musik till en galen komedi, men så här vridet får det inte vara. Det blir en plåga redan efter tio minuter.