Under åren kring millennieskiftet dök det av någon anledning upp ovanligt många konstnärsbiografier på vita duken. Mest handlade det i dessa om 1900-talskonstnärer, om Picasso, Pollock och Bacon för att ta tre exempel, men även spanjoren Goya som levde för tvåhundra år sedan blev ämne för en film. Trots att Goya verkade för så länge sedan känns dock många av hans verk påfallande moderna, vilket inte minst gäller hans litografier om krigets vansinne. Så nämns han också ibland som en slags förfader till den modernistiska rörelsen.

Då filmen börjar befinner sig en åldrande, trött och halvt döv Goya med sin familj i exil i Bordeaux. Därtill tvingad av sitt engagemang för den liberala oppositionen mot en korrupt och reaktionär kungamakt. Trots sviktande syn och darrig hand fortsätter han här att skapa sina bilder, men han tänker också ofta på det förflutna. I första hand på sin korta, tragiska kärleksaffär med den vackra livsnjuterskan Cayetana, hertiginna av Alba. En del tänker han förstås även på sitt politiska engagemang och sin konstnärliga utveckling. Fast någon heltäckande biografi handlar det knappast om, utan det är just en gammal mans valda minnen som serveras tittaren. Intressanta frågor om till exempel hans uppväxt och lärlingstid eller om hur han kom att engagera sig politiskt lämnas helt obesvarade.

Som alltid i Sauras filmer är det visuellt mycket tilltalande. Inte minst tack vare ett utmärkt foto av Vittorio Storaro som tidigare samarbetade med Saura på Taxi och Tango, men väl är mest känd för sina många filmer med Bertolucci liksom för Apocalypse Now. Här använder han ofta och med god effekt mycket varma färgtoner, vilka ibland dock kontrasteras mot kalla färgtoner. Ett öppet användande av teaterkulisser i vissa scener, även i ett par utomhusscener, gör sedan att filmen inte bara är visuellt vacker utan även känns visuellt spännande. Därtill är skådespelarna genomgående bra, inte minst veteranen Francisco Rabal i huvudrollen. Fast Maribel Verdú är förstås inte helt perfekt i rollen som Cayetana. Att hon är en duktig skådespelerska förnekar jag förvisso inte, och än mindre att hon är en sällsynt vacker kvinna. Problemet är att hennes likhet med den verkliga Cayetana såsom Goya porträtterade denna inte är särskilt stor, och då porträttet visas upp i filmen är det svårt att ignorera detta faktum. Så kanske borde just den målningen inte ha varit med? Annars uppskattar jag det sätt på vilket filmen integrerat många av konstnärens målningar och litografier. Ska man göra film om en konstnär ska man givetvis visa upp dennas konst, det borde vara en självklarhet.

Egentligen är filmens visuella skönhet skäl nog att se den. Som jag ovan varit inne på kan man dock bli besviken ifall man förväntar sig att på allvar få lära sig något nytt om dess huvudperson. Som historielektion är filmen allt för ofullständig och ostrukturerad i sitt berättande, och helt enkelt lite ytlig. Men kanske är det bästa man någonsin kan begära av en sådan här film att den ska väcka intresse för fortsatt utforskning av dess ämne på egen hand? Och i det tror jag Goya har goda chanser att lyckas.