Clément Mathieu (Gérard Jugnot), en musikaliskt begåvad tillsynslärare, anländer till pojkskolan Fond de l’Étang (Dammens botten) där han ersätter en musiklärare som försvinner illa kvickt genom grindarna. Han möts av den strikte rektorn Rachin (François Berléand) som predikar deviset "aktion/reaktion" – piskrapp på den hand som busar. En metod lika brutal som ineffektiv. Året är 1948 och flera av barnen är föräldralösa eller faderslösa. Det kaos som Mathieu möter vid sin ankomst är tydligt nog utlopp för elevernas förvirrade uppfattning om den våldtagna nation de lever i. Men så krävs det också en nykomling vid skolan för att uppfatta det.

Mathieu varnas i förväg om Morhange (Jean-Baptiste Maunier), änglaansiktet alltid med ett nytt hyss i bakfickan. I klassen om trettio barn urskiljer han även den tysta gossen Pépinot (Maxence Perrin, skådespelaren Jacques Perrins son) som varje lördag väntar ivrigt på att hans avlidna föräldrar ska komma och hämta honom. Mathieu får genast utstå ramsor om sin flintskallighet, men blir inte förargad likt rektorn eller de andra lärarna. Inte heller anger han busungarna så att de låses in i en källarhåla om natten eller skickas in till rektorns kontor. Genom visad respekt för barnen, försöker han istället lära känna dem och deras viljor bättre. När han till slut anförtror dem att han på fritiden komponerar musik, föds idén om att starta en kör där ungdomarnas röster kan göra sig hörda.

Christophe Barratiers film är en nyinspelning av en närmast bortglömd 40-talsfilm, Näktergalarnas bur (av Jean Dréville), som i övrigt känns besläktad med ett helt gäng filmer. Inledningen, som utspelar sig i nutid och följer en känd kompositör (Jacques Perrin) känns stundtals identisk med inledningen av Kay Pollaks Så som i himmelen. Ramhandlingen, med denna kompositör som i återblickar tänker tillbaks på sin barndom i pojkskolan, är på pricken lik den korta versionen av Cinema Paradiso. Även där var det just Jacques Perrin som tänkte tillbaks på sina ungdoms år och med tanke på den filmens framgång är det kanske inte konstigt att Perrin nu lagt upp pengarna för Barratiers film. Men sedan finns det också en hel genre av filmer som betraktar den godhjärtade lärarens influens på vilsna barn – Döda poeters sällskap, Vänd dem inte ryggen, Emperor’s Club för att nämna några – och hur dessa sedan stått i evig tacksamhetsskuld. Filmerna har säkert i många fall varit skaparnas postuma tack till de inspirerande förebilder de själva mött i sitt liv. I fallet med lärare blir det ofta väldigt sympatiskt och allmängiltigt. Alla minns väl någon lärare som trotsat stressen och stökigheten för att förverkliga sin uppgift i elevernas tjänst – att få dem att bli människor.

Att filmen utspelas på 40-talet är självfallet för att föregå barnpsykologins genombrott och påvisa den cynism som då rådde (och ännu råder i flera länder) emot barn. Jugnot är i denna mån oerhört förtjänstfull i sitt ömsinta porträtt av den obotlige humanisten. Barratier lyckas dessutom skänka hjärta till historien i historien, om hur Mathieu engagerar sig specifikt i unge Morhange som även visar sig ha en ängels röst. Men om man blickar bortom all den älskvärda filantropin, så är Gosskören i övrigt en ganska tam berättelse. Främst förlorar den på en totalt överflödig berättarröst, som döljer det faktum att den visuellt inte försöker göra något nytt. Rösten tar udden av såväl de egna tolkningar publiken hade kunnat få skissa, som den spänning regissören hade kunnat måla i bilder istället. På sin höjd blir det en aning sött, men inte mer.