Jag hade ganska höga förväntningar när jag klev in på Drakens biograf i Göteborg för att ta del av George Clooneys andra projekt som regissör, efter hyfsade Confessions of a dangerous mind. Filmen har fått nomineringar och priser från galor världen över, vilket för mig inte ter sig oväntat alls. Det är inte ofta jag själv går in i en salong med höga förväntningar och blir fullt ut belåten. Men Good night, and good luck höll måttet och lyfte sig till och med ett snäpp. Det är dryga 90 minuter som flög förbi fortare än du hinner säga "kommunistparti". För det är precis vad Good night, and good luck handlar om. Clooney berättar historien om ett nyhetsprogram från CBS under 1950-talet som vågar kritisera högt uppsatta politiker för deras oförmåga att tåla kritik, och för dessas icke rättsenliga anklagande att vilken människa som helst skulle kunna vara kommunist. Framför allt de som vågade kritisera politikern Joseph McCarthy kunde råka illa ut. I centrum för denna pajkastning står nyhetsuppläsaren Edward Murrow som sätter hårt mot hårt (namnet på filmen kommer för övrigt från vad Ed Murrow säger i slutet på alla sina tal till folket).

Det är fruktansvärt välskrivet, och stundtals briljanta monologer och dialoger etsar sig kvar i minnet. Det som fascinerar mig mest är det budskap Clooney vill berätta för oss med sin tidlösa handling. Just tidlösheten. Hur vissa saker ändras och hur vissa gör det inte. Vad som väldigt roligt och övertydligt skildras är hur alla människor röker - överallt, hur som helst, var som helst. Till och med i direktsänd TV (med tobaksreklam emellan!). Det är något som tydligt har förändrats fram till nutid. Vad Clooney vill säga med filmen är dock det negativa budskapet. Hur rädslan inte har förändrats. Vi har ersatt dåtidens kommunister och ryssar med dagens terrorister och muslimer. Vackert och tydligt budskap som ibland skrämmande träffsäkert skildras genom det formidabla manuset och minimalistiska agerandet från alla inblandade. Det är ingen dålig ensemble herr Clooney lyckats skrapa ihop. Förutom David Strathairn som Ed Murrow ser vi även Robert Downey Jr., Patricia Clarkson, Ray Wise, Jeff Daniels och George Clooney själv i minnesvärda biroller. Förutom manuset och skådespeleriet så måste man nämna fotot! Robert Elswit är den som ska prisas för denna vackra film. Han fångar spänningen genom långsamma zoomningar och ett konstant närgånget kameraarbete som fångar varje liten detalj i ansiktsrörelserna. Fotot känns i allmänhet inspirerat av Dr. Strangelove (för den närgångna kameran kopplat till politiska frågor och människor) och även till viss del av Schindler's list, som likt den här filmen båda är fotade i svartvitt. Syftet (som i Schindler’s list) är också att få samma verklighetstrogna inblick i en förflugen, men ändå aktuell, tid. Vår bild av den tiden är just i svartvitt. Robert Elswit har tidigare varit aktiv fotograf åt Paul Thomas Anderson, som har bland andra Magnolia på sitt samvete.

Vad som bygger på den successivt allt mer spännande handlingen kring en till synes enkel konflikt är den konstant närvarande, klaustrofobiska känslan. Clooney arbetar som Oliver Hirschbiegel gjorde i Undergången, fast Clooney lyckas hålla sig "under jord" genom hela filmen, något som skiljer filmerna åt. Man får aldrig en utomstående kommentar på konflikten eller en syn från det verkliga livet utanför, utan det är ett ständigt kretsande kring TV-studion. Något som hade kunnat bli ihärdigt påfrestande i längden. Men filmen sträcker sig inte så långt utan hamnar istället på medveten perfekt nivå. Det slutgiltiga talet från Murrow som motkommentar till politikern McCarthy är inte bara mäktigt och vackert på alla sätt, utan också en viktig läxa i mänskligt beteende. Detta är en film som vi i väst behöver, den fungerar som en skrämmande självreflekterande spegel och alla bör ta åt sig med viljan förändra.

Fotnot. Recensionen publicerades första gången den 6 februari i samband med Göteborg Film Festival.