FESTIVALFILM

Den nionde november 1989 förändras världen. Den betongmur som delat Tyskland och Berlin i ett väst och ett öst faller; glädjerusiga människor flyr Erich Honeckers regim till friheten i väst. Två dagar tidigare inträffar emellertid något som skall skapa stora förändringar i den unge östtysken Alexander Kerners liv. Hans mor, en hängiven partifunktionär i kommunistpartiet och körledare inom ungdomsförbundet Pionjärerna, är på väg till firandet av Östtysklands fyrtioåriga minne i regeringspalatset, men på vägen dit stannas hennes taxi i en polisavspärrning vid en demonstration mot pressförtrycket - där hennes son deltar. Alexander förs bort av hemliga polisen mitt framför moderns ögon, som i sin tur får en svår hjärtattack, svimmar och faller ihop på gatan. I åtta månader ligger hon i koma på sjukhuset, medan det socialistiska östtyska samhället tynar bort och blir ett samhälle uppfyllt av kommersialism, kapitalism, globalisering och frihet.

När mamma Kerner väl vaknar upp har hon ingen kännedom om de sociala förändringar som ägt rum. Hennes doktor råder Alexander att heller inte berätta någonting för henne, då upphetsning kan leda till en ny hjärtattack och hennes död. Alexander måste återskapa den förlorade regimen, i sin mors sovrum där hon skall tillfriskna i sängen. Han ger sig ut på jakt efter statligt producerade pickles och äppeljuice, hänger upp porträtten på Che Guevara och Erich Honecker på nytt och spelar in egna TV-nyheter som skall upprätthålla illusionen om att muren står kvar och västtyskarna är "folkets fiender" - detta samtidigt som Tyskland samma sommar spelar som ett förenat folk i fotbolls-VM.

Det tyska arvet efter nazismen och kommunismen förföljer än idag det moderna Tyskland, och det finns här och var fortfarande ett främlingsskap mellan forna öst- och västtyskar. Det är vanligt att västtyskarna talas om som "Wessies" och östtyskarna som "Ossies". DDR, Östtyskland, framstår liksom Hitlers Tyskland, som ett historiskt kapitel man helst vill glömma i ett rosigt töcken av framtidstro och marknadsekonomi. Wolfgang Beckers film, Good bye, Lenin!, sätter på ett utmärkt sätt fingret på denna problematik. När Becker återuppbygger den gamla kommuniststaten i en gammal dams sovrum blir det en på ett sätt unik inblick, av dem som var med, i ett historiskt skeende som det sällan talas om. 

Filmen tar sig an det bistra temat om det östtyska förtrycket med en hel del befriande humor; det är kul att se när Coca-Cola-lastbilar efter murens fall rullar in i Berlin som tanks, och kör om gråa soldater, eller när de plötsligt fria tyskarna lämnar sina jobb på statliga fabriker för att ta arbete hos Burger King. Vid Alexanders första besök i väst, liksom många andra människor i filmen som passerat gränsen från DDR, är det första han gör att besöka en pornografisk biograf. Den hejdlösa driften med televiserad statspropagandan är oemotståndlig. Scenografin är synnerligen detaljrik, och ger intrycket av att Good bye, Lenin! spelats in i öst. Gamla Trabant-bilar står parkerade runtom i staden, och kommunistvimplarna syns överallt i all sin prakt. Kameraarbetet är också bra. Jag tänker särskilt på den imponerande scenen som visar en militärhelikopter som forslar bort överkroppen på en Lenin-staty.

Wolfgang Beckers film är ett viktigt verk, som påminner om ett mörkt förflutet, i ett Europa och en värld som vi helst av allt vill glömma. Good bye, Lenin! är mycket välkommen.