Somliga filmer är det skönt att inte behöva ta på allvar. Det spektakulära King Kong-plagiatet Goliathon är i högsta grad en sådan film. Efter att självaste Quentin Tarantino gett den ett offentligt hurra och släppt den på DVD för ett par år sedan på sitt Rolling Thunder Pictures, har nu Atlantic snärjt in den i sitt Shaw Brothers-paket. Frågan är om filmen ens blivit påtänkt utan Tarantinos tycke.

Handlingen är egentligen lika simpel som i King Kong – rykten går om en jättegorilla som lever högt uppe i de indiska bergen. En Hong Kong-expedition ledd av den hjärtekrossade Cheng Feng (på fodralet omdöpt till Johnnie Feng) och den skrupulöse affärsmannen Lu Tiem bestiger branta berg och slåss med vilda elefanter och blodtörstiga tigrar på deras väg uppåt gorillans hem. Men efter långväga strapatser bestämmer sig Lu Tiem för att ge upp och överger samtidigt Feng efter att de råkat i gräl. För Feng dröjer det dock inte länge innan han upptäcker både den gigantiska apan och den djurskinnsbikiniklädda Ah-Wei (på fodralet omdöpt till Samantha!?!). De lever i harmoni såväl med varann som med alla andra djuren. Efter att Feng charmat Ah-Wei och räddat henne från ett giftigt ormbett (med hjälp av apan), lyckas han övertyga henne om att de ska resa tillbaks till Hong Kong för att visa upp primaten. Vad som utspelar sig tillbaks i civilisationen känner ni även igen från ovan nämnda förlaga.

Vare sig det rör sig om ren stöld eller hyllning får jag lämna osagt. Goliathon (en titulering som aldrig används för apan i filmen) är som King Kong, fast i uppenbart mindre skala. Effektarbetet med miniatyrfigurer används överambitiöst och de actionfyllda slutscenerna på Hong Kongs gator innehåller ytterst få verkliga exteriörer. Det går dock inte att klaga på tempot. Fanns det något stycke dialog i manuset för att pausa mellan actionsekvenserna så är det nästan helt och hållet bortklippt. Scenen där Ah-Wei sorgset ska beskriva hur hon en gång hamnade i djungeln genom en flygkrasch är lustigt förklarande till varför det just är så replikfattigt – skådespelarna är helt enkelt ganska usla. Hon pekar på planet och de två skeletten inuti, yttrar ”pappa, mamma, jag, boom” och slänger sig sedan ner på närmaste sten och bölar. Förutom just ett gäng ofrivilligt komiska scener som denna och den i huvudsak väldigt komiska karaktären Ah-Wei (som behåller sin bikiniklädsel i alla väder) så är Goliathon tröttsamt ospännande. Mest synd är att den hårt terroriserade apan inte tillåts få tillräckligt med hämnd – det förtjänar han verkligen.