Paul och Jessie drabbas av den värsta tänkbara av katastrofer, då deras enda barn, sonen Adam, dör i en olycka dan efter sin åttonde födelsedag. Utom sig av sorg möts de upp av en Dr. Richard West (Robert De Niro) redan innan begravningen skett, och något irriterade förkastas hans märkliga erbjudande om att hjälpa dem få tillbaka Adam. Efter nån dags betänketid, och efter Jessies alltmer förtvivlade övertalningsförsök, går Paul med på att låta henne impregneras med ett embryo till det som ska bli Adam 2, en klonad kopia på Adam 1. Helt olagligt förstås, så de flyttar för säkerhets skull från stan för att inga gamla vänner ska kunna känna igen den nygamle Adam när han växer upp. Att återuppväcka en döing är ju inget nytt - på film, vill säga - och att återuppväcka en avhållen familjemedlem eller en käresta har tidigare avhandlats, på lite olika vis, av exempevis Wes Craven i sorgsna Deadly friend (1986), samt av Brian Yuzna i galna Bride of re-animator och Frank Henenlotter i parodin Frankenhooker, bägge 1990.

Allt är hunky dory tills den dan Adam passerar sin åttonde födelsedag, då han plötsligt drabbas av märkliga syner - eller om det är mardrömmar - om nätterna. Han ser flera skrikande barn, men framför allt ser han en pojke, Zachary, som inte verkar vara världens snällaste. Han dyker upp allt oftare, och i allt bisarrare situationer. Den eftertänksamme, logiskt tänkande biologiläraren Paul funderar på om Adam kan minnas sin bror eller se sin brors minnen, eller möjligen känna hur det är att vara död. Jessie, å andra sidan, är mer bräcklig och därmed mottaglig för Dr. Wells förklaringar och bortförklaringar. Han manipulerar henne och vinner över henne på sin sida så att paret Paul och Jesie splittras. En dag leder Pauls efterforskningar dock fram till den skrämmande sanningen, och det kulminerar med ett våldsamt bråk mellan honom och Dr. Wells i en kyrka. Som för att säga att här slåss två män som bägge lekte Gud.

Slutet är väl OK, men resan dit är helt enkelt lite för seg och tråkig, och man hade sett fram emot lite mer skräckstämning, lite mer ond, bråd död och lite annat än plötsliga och höga musik- och ljudeffekter för att skrämmas med. Visst är Cameron Bright (som var med i Butterfly effect också i år) obehaglig som Adam, men han kunde gjorts mycket obehagligare än att bara glo räligt på folk. Dessutom erbjuder DVD:n (som släpptes i USA i onsdags) inte mindre än fyra alternativa slut på filmen, och faktiskt är de alla bättre än det slut vi fick nöja oss med. Men det kan vara en smaksak. Urläckra Rebecka Romijn-Stamos (som separerade från John Stamos tidigare i år, och som väl snart heter Rebecka Romijn bara, precis som Farrah Fawcett-Majors när hon skilde sig från Lee Majors) går från klarhet till klarhet som aktris, och är väl den enda av de senaste årens mest kända fotomodeller som verkligen klarat av att byta karriär och bli erkänd som skådespelare.

Brittiske regissören Nick Hamm har tidigare, år 2001, gjort rysaren Hole, medan manusförfattaren Mark Bomback skriver på manuset till Die hard 4.0. Han lär också ha varit delaktig i manuset till Constantine



Fotnot: gå in på sajten The Godsend Institute och förhör dig om möjligheterna att reproducera en avliden person!