Äntligen skulle man gå på bio igen. Den ena lilla glädjetjutet avlöste de andra. Stolt gled jag in på biografen. Till de pampiga tonerna från något klassiskt stycke satte jag mig ner. Perfekt, bättre än perfekt. Men, men, så fel man kan ha, för där bakom mig satt sig nog de två snattrigaste huliganerna i Sverige. Nedräkningen - snatter. Reklamen - snatter. Trailers - snatter. Ni förstår principen, aldrig så förr har jag hoppats att någon ska kväva ihjäl sig på sina popcorn som idag. Men som ett under från ovan slöt sig deras diaboliska käftar när filmen började. "God came down from heaven and stopped the chattering."

Hur beskriver man Go kortfattat? Ganska enkelt egentligen. Ta ett stycke "Short Cuts", ett nafs "Kids" och piffa till det med dynamiken från Robert Rodriguez rum i "Four Rooms". Nja, så storslaget är det faktiskt inte. Men likt "Short Cuts" är handlingen inte kronologisk, utan vi får följa varje karaktär utifrån deras perspektiv. Det klaffar inte riktigt lika bra och att hela tiden ha samma scen som utgångsläge får en att tänka på den där obehagliga filmen "Måndag hela veckan".

Handlingen kretsar huvudsakligen kring Ronna, Simon och Claire som jobbar på ett snabbköp i Los Angeles. På kvällarna proppar dom sig fulla med narkotikapreparat och springer runt på vilda rave-fester. Simon, den lokala distributören av illegala mediciner, bestämmer sig för att åka iväg med vänner till Las Vegas och Ronna som har det lite knapert tar över hans pass. I hans frånvaro ser Ronna en chans att tjäna lite extra pengar på att sälja ecstacy till två matkunder. Väldigt kortfattat handlar filmen om denna knarkaffär sedd från tre perspektiv. Ronnas, Simons och de två knarkköpande matkunderna Adam och Zack.

Detta är själva kärnan i filmen. Allt eftersom tiden går virkas allt samman till ett enda stort mysigt lapptäcke. Likt "Four Rooms" är den uppbyggd kring små historier och vissa är helt klart bättre än andra. Den första till exempel om Ronna är helt klart sämst. Medan historien om Simon är överlägset bäst, så till den gräns att man nästan undrar varför inte hela filmen bara handlar om brittiske lille Simon. Historien om radarparet Adam och Zack är faktiskt riktigt bra den också. Katie Holmes har en förmåga att alltid spela Katie Holmes, i stora delar av filmen skulle man kunna tro att hon spelade Joey i "Dawson's Creek". Okej, överdrivet, förlåt. En något mindre sexuellt hämmad variant då.

Lustigt är att olika historier ingår i olika typer av filmkategorier, en är ett drama, den andra en actionkomedi och den tredje en drama/komedi med en kriminal "touch". Skojigt. Överlag är det nog dock en kriminal/komedi, lite som "Jackie Brown" men mindre seriös. Men är det en biofilm? Knappast. Visst film är alltid bäst på bio, men är det nästan bara monologer, statiska miljöer och helt fritt från specialeffekter kan man ju börja fundera. Mitt råd, du käre kamrat, är att du gott kan vänta till videopremiären. Om du nu inte får akut sällskapssjuka vill säga.