Erik Gandini och Tarik Saleh är två unga killar som båda är fascinerade av Guantánamo-basen på Kuba. Och vem är inte det. Denna lagliga frizon i världen där egentligen inte någon som helst lag råder. Detta som Bush regering med försvarsminister Donald Rumsfeld förklarar genom att påvisa att ny form av krigsföring och ny form av brottslingar kräver nya lagar och metoder. Metoder som sträcker sig utanför de lagar de själva varit med och byggt upp. Regissörerna reser till Guantánamo-basen (= "Gitmo") för att ta reda på hur fångarna behandlas där. Det visar sig vara förvånansvärt enkelt att resa dit. Att öppet visa hur basen är förlagd och dess utformning har militären inga problem att tala om. När det däremot kommer till information gällande vad som försiggår på insidan, då är de tajta som ett knapphål. De får under en underbar scen en guidad tur runt basen där de hittar en golfbana och en basebollplan, och guiden visar stolt upp det nybyggda McDonald's som en triumf för hela basen. Regissörerna berättar skickligt det paradoxala i USA:s utrikespolitik och influenserna från Michael Moore är många. Vad de däremot inte lånat från Moore är hans tunnelseende i strävan mot sanningen och rättvisa.

GITMO har inte som andra USA-kritiska filmer meningen att skapa revolution. Den kan ibland kännas mesig. Vilket är väldigt synd. Gandini och Saleh står framför de mest betydelsefulla människorna för basen men de vågar inte riktigt ta steget fullt ut och kritisera dem för vad de gör. För det mänskliga valet och hur de kan acceptera basen som något humanitärt (som de själva kallar den). Jag hade velat se mer pajkastning. Med kamerorna på har de inget att förlora, hur hårda de än skulle våga vara. Dock är de båda regissörerna envetna och de letar sanningar på nya ställen utanför basen. I några fall lyckas de finna ytterst intressant information i dokument ingen annan tänkt rota i. De talar med personer med anknytning till basen och det jag tänker på mest är samtalen med svenska före detta fången Mehdi Ghezali. De vill få honom att tala om sin tid innanför murarna, men han säger inte ett ord. Dock låter kameran hans blick tala om för oss att han har lidit och att han bär på hemligheter. Den tomma blicken av att ha sett något omänskligt är talande.

Det är viktigt att dessa filmer görs. För att få en annan syn av något vi annars tar upp genom nyhetsrapporter från TV och i dagstidningar vi okritiskt läser. Dessutom är det roligt för oss att det är svenskar som har gjort det. Ett kreativt tänkande av unga filmskapare som söker sanningar vi alla vill ha svar på. Det är i många fall pedagogisk grävande journalistik som försöker påvisa USA: s nonchalans inför Genève-konventionen. Att den vanliga lilla okända människan faktiskt KAN få tag på dessa människor som möjligtvis har svar på ens frågor, det är en bedrift bara det. Jag såg den här filmen under Filmfestivalen i Göteborg där Tarik Saleh var gäst och svarade på våra frågor efter filmen. Han talade just om det, hur svårt det kunde vara att komma fram till folk som faktiskt var i en position att svara på deras frågor. När han talade där som gäst kunde man höra hans frustration i tycket om att världen tillåter en stormakt få ha sådan maktgalenhet och sådant högmod som USA har med skapandet av detta mänskliga svarta hål. Han talade om hur skrämmande det var att se hur det skulle se ut när rättstaten försvann och kvar fanns bara makten genom vapen, våld och tortyr. Han talade också om Sveriges likgiltighet i vad USA egentligen håller på med, hur vi stryker dem medhårs. En stor frustration och uppgivenhet som tyvärr inte avspeglades i dess helhet i GITMO.

Fotnot. Guantánamo Bay förkortas GTMO, som slarvigt uttalat blir till Gitmo. Läs mer om GTMO här! Recensionen publicerades första gången den 6 februari 2006, i samband med Göteborg Film Festival.