Med en schysst gitarr kan man slå hela Göteborg med häpnad! Ruben Östlunds långfilmsdebut vrider parabolerna från Lasse Berghagens allsång på Skansen till mongopunk på Avenyn. Han gör det med sån uppenbar glädje för sina medmänniskor att man nästan rodnar konstant.

Gitarrmongot är en ung grabb som gärna slår på strängarna så hårt som möjligt och inte drar sig för att sjunga om lejonet som sover i djungeln, me-a-ma-ma-weh! Ibland träffar han sin arbetslösa farsa på spårvagnen, även han med en gura i famnen. Men oftast sitter gitarrmongot utanför ett systembolag och jammar och får lite mynt av några förbipasserande. Hans utanförskap är inte märkbart tragiskt i Östlunds ögon, utan snarare en aning konstnärligt. Och väldigt punkigt!

Men han är inte det enda mongot i denna berättelse. Där finns även tvångstankar-mongot som måste säga "sista gången nu!" några gånger innan hon låser sin dörr, MC-mongos som även är vapendårar, det blurrade mongot som fascineras av rysk roulett, krossa-flaskan-mot-skallen-mongos, tonåringsmongos som kastar cyklar i plurret, snobbmongos som inte tål smutsiga människors beröring och skejtmongos som snackar helium och dricker bärs. Självfallet pekar inte Östlund på någon folksjukdom, utan på helt vanliga människor som befinner sig ljusår ifrån varandra trots att de kanske delar samma postnummer.

Precis som i hans prisbelönta kortfilm Låt dom andra sköta kärleken är det små skildringar av, oftast, manlig gemenskap med viss rymd av odräglighet. En del alkohol, en del korkade utsagor hit och dit och en fantastisk massa hyss, som hur ambitiösa de än är ändå kan få sina tragiska konsekvenser. Stundtals uttalas dialoger som i all sin enfald fångar en otrolig massa lortig svenskhet, ofta i klass med vad Roy Andersson och Bo Widerberg presterat ett antal gånger. Därmed går även att påstå att Östlund lyckats få denna sopighet att ta sig upp till skyarna (konkret i en av de vackraste scenerna som Göteborg fått stå dekor för).

Men ur denna Harmony Korineska folkhemsskildring går det även att härleda en hel del medelmåttiga inslag. Kanske främst att referensen till Gummo är så uppenbart tydlig att det blir irriterande. Men också att de många små episoderna efter flera vändor förlorar sin älskvärdhet. Att Östlund tenderar att fråga vad samhället skulle vara utan alla dessa mongos, har inledningsvis en stämningsfullt filantropisk prägel. Men efter ett tag tar dumheterna överhanden och experimentet blir snarast ett självändamål. Gitarrmongot lovar en hel del om Östlunds framtid som filmare, men är än så länge främst en charmerande samtidsskildring som pekar finger åt konventionerna.