Om jag berättar att detta är en film som utspelar sig i ett av New Yorks invandrarghetton och har boxningen i centrum så är det nog inte många som höjer på ögonbrynen. Livet i ”the projects” har vi ju kunnat se skildrat i otaliga filmer under de senaste tio åren och boxning har alltid varit Hollywoods favoritsport. Men Girlfight är en independent-produktion med nya perspektiv. För här är ghettoinvånarna mer eller mindre laglydiga spanskamerikaner istället för svarta ligister, och det är en tjej som boxas.

Hennes namn är Diana och egentligen är det inte hon utan hennes bror Tiny som det är tänkt ska lära sig boxas. Deras far har bestämt sig för att han behöver det, att han är för vek för att klara sig i livet om han inte tuffar till sig. Men det är Diana som har fallenheten och viljan, och hon beslutar sig för att börja boxas även om det innebär att betala tränaren med pengar hon stulit från fadern. Redan från början med siktet inställt på att en dag få tävla, utan att låta sig nedslås av tränarens uttalade skepsis gentemot kvinnlig boxning. Och faktum är att hon snart inte bara får tävla, utan även tävla mot män. Till vilket förstås kommer lite kärlek inbakat i historien. Hans namn är Adrian och han är en av de mest lovande unga boxarna på Dianas gym. En kille med stora drömmar.

Debuterande regissören och manusförfattaren Karyn Kusama har här skapat en film med riktigt intressanta karaktärer och med en berättelse vilken smidigt undviker de flesta klyschorna. Och Michelle Rodriguez i huvudrollen (nu senast i Resident Evil) är mycket bra. Lika tuff i boxningsringen som vacker i kärleksscenerna. Fast tyvärr tycker jag att Girlfight brister på en ganska viktig punkt: den känns helt enkelt inte riktigt så ”äkta” som man kan begära, trots den sparsamma förekomsten av klyschor. Den gör anspråk på att kunna vara ett utsnitt ur en hård verklighet men jag är i princip hela tiden medan jag tittar medveten om manuset bakom, om filmen som konstruktion. Något som förvisso är ganska subjektivt, det medges. Vissa människor har lättare att leva sig in i en film än andra. Men i vilket fall innebär inte denna kritik, som ni väl förstår utifrån betyget, att jag ogillar filmen. För om den inte är riktigt vad den kunde ha varit så är den ändå klart sevärd, och som regi-/manusdebut betraktad lite imponerande.