Den 6 december 1969 håller bl.a. Rolling Stones, uppbackade av Woodstock-arrangörerna, en gratis konsert i San Fransisco, vid en viss Altamont speedway-bana. De andra deltagande är Tina Turner, Jefferson Airplane och Grateful Dead. Motorcykelklubben Hells Angels anlitas som säkerhetsvakter, ett fatalt misstag. Denna konsert skulle ha blivit slutet på den omfattande USA-turnén som Rolling Stones genomförde 1969, det blev något helt annat. Ingenting som någon kan vara stolt över. Kvällen som slutade i en tragedi med ett knivmord satte också punkt för Hippie-eran. Bröderna Maysles dokumenterade händelserna och gjorde en skakande dokumentär om konserten. Denna dokumentär visas nu en aning omklippt och nyrestaurerad på den pågående filmfestivalen i Stockholm. En mycket bra film som jag starkt rekommenderar, ett ess i filmfestivalens ärm.

Poängen med denna film är att den inte framställs som ett porträtt av Rolling Stones utan som en dokumentär om en upprörande händelse som inträffade under Gimme Shelter-konserten. Vilket den ju är. Det inträffade är i högsta grad en historisk händelse då konserten verkligen avslutade Flower Power-kulturen som rådde under 1960-talet.

Själv tycker jag att Gimme Shelter är både en bättre film och ett bättre tidsdokument än Woodstock är. Detta är alltså ingen minnesruna över Rolling Stones, då ska ni istället se Symphaty For The Devil av Godard som också visas under festivalen. Vad som är slående då man ser både den här filmen och filmen om Woodstock är vilken misär Hippie-livet egentligen var, i båda filmerna bevisas det gång på gång att det inte var någonting annat än tandlösa knarkare som halkade runt i leran. Visst var det tänkt som en alternativ kultur till resten av världen – ett samhälle utan våld och ilska, bara värme, glädje och harmoni (samt vissa syretripper).

Filmen blandar bilder från konserten, förarbetet samt (den intressantaste delen av filmen) The Stones reflektioner och känslor över händelserna i den mörka decembernatten. Dock tenderar filmen stundtals till att bli en aning långsam, tråkigt nog. Detta drar ned betyget till en fyra. En film som förtjänar betyget fem ska ha varit spännande, intressant och engagerande hela filmen igenom. Jag tycker absolut att varje filmfantast ändå ska se denna dokumentär. Den är väl värd 60 kronor. Det är också en speciell upplevelse att se den på den vita duken. Filmfestivalen fortsätter starkt.