För 25 år sen skrev och regisserade Martin Brest Going in style, en rolig komedi om tre sysslolösa, gamla gubbar som rånar en bank. Sen dröjde det till Gigli - tough love (den "svenska" undertiteln är lika med arbetsnamnet på Gigli medan inspelningarna fortfarande pågick) härom året innan han skrev ett nytt manus, och låt oss hoppas att det dröjer ytterligare en 25 år till nästa gång. Gigli är inget annat än ett rejält bottennapp i karriären, efter kommersiella succéer som regissör av filmer som Snuten i Hollywood (1984), Midnight run (1988) och DVD-aktuella En kvinnas doft (1992). 1998 gjorde han i och för sig den låånga Möt Joe Black, så Gigli var kansake en logisk fortsättning, trots allt?

Filmen är mest känd för att vara den där huvudrollsinnehavarna Bennifer, alltså Ben Affleck och Jennifer Lopez, möttes och blev förälskade (det vi alla idag att även detta förhållande blev en flopp), samt att filmen blev till allmänt åtlöje i amerikansk press i fjor. Egentligen var filmen färdiginspelad redan i mars 2002, och färdig för release halvåret senare, men tidiga varningssignaler gjorde gällande att denna 400-miljonerkronorsfilm nog inte skulle bli den hit man hoppades på. Faktum är att den öppnade på blott drygt $3 indragna miljoner på 2.215 dukar i USA i somras, och efter två veckor gick den bara på 73 dukar = rekordfall.

Jaja, jag ska inte älta om vilken superflopp den blev, utan frågan är om den verkligen är så fruktansvärt dålig som det sagts. Ja, visst är den det, men jag tyckte å andra sidan att exempelvis Smekmånaden var riktigt, riktigt dålig den också, och faktiskt är Gigli inte lika dålig som denna. Men medan Smekmånaden är amatörmässigt simpel och beklämmande fånig, är Gigli mest dålig för att den slösar bort talanger som Jennifer Lopez och Ben Affleck med ett genomruttet manus och usla vitsar. Att Christopher Walken och Al Pacino i sina små roller spelar över än värre än vanligt (och det vill inte säga lite, det...) är väl bara logiskt, men ack så tragiskt. Att så erfarna skådespelare inte kan skilja mellan shit och shinola, som Steve Martin i Supernollan...ack!

Många tycker ju att Affleck är en riktig träbock, och jag kan i och för sig förstå varför, men jag håller inte med. Ingen skulle väl drömma om att kalla Gary Cooper (aktuell med Sheriffen på DVD!) träbock, ändå är spelstilen likartat stel, och man föredrar att prata om hans utseende, förhållande med J-Lo och hans alkohol- och spelmissbruk (han deltog förresten i poker-VM i Las Vegas nyligen, där en svensk vann potten på 21 miljoner kronor...), i stället för att komma med vettig kritik mot hans agerande på vita duken. Men i Gigli spelar han faktiskt över, och det är Lopez som står för det lilla vettiga som sägs här. Och samtidigt säger hon även en hel del absurda tokerier i en scen där hon ligger på golvet och fläker ut sig och gymnastiserar i hela sin mumsighet, medan hon och Affleck diskuterar vilket kön som är det bästa. Bara en av flera scener som är så surrealistiska att man undrar om Brest varit påtänd är han skrev det, kanske ätit spikklubba eller rökt bolmört?

På papperet handlar filmen om den misslyckade smågangstern Gigli (Affleck) som kidnappar den intellektuellt efterblivne (eller "miffot", som Gigli kallar honom...) brodern till en distriktsåklagare som är i färd med att åtala en ökänd storgangster (Pacino). I hasorna får han den lesbiska gangstern Ricki (Lopez), betydligt mer verbal och artikulerad än Gigli, och den som ska se till att inte Gigli schabblar. I själva verket handlar Gigli om vår syn på könsrollerna i samhället, och Brest vrider och vänder på saker och ting när han låter Ricki vara den överlägsne av de två, både fysiskt och intellektuellt (fast att kvinnor är intelligentare än män visste vi ju redan...), men även sexuellt, där Gigli i en söt scen ligger och gosar i sängen (jodå, han "botar" förstås hennes homosexualitet...) vid Rickis sida, med armen ovanpå hennes bröst. Ombytta roller, med andra ord!

Intentionena var alltså goda, men Brest flippar tyvärr ut i alldeles för långa, absurda och - tråkiga utläggningar och utvecklingar, och filmen är helt enkelt väldigt tråkig långa stunder. Men fjorårets sämsta film, det är den definitivt inte.