En maktgalen skotsk magnat (Christopher Ecclestone) inom krigsindustrin har tillverkat ett nytt supervapen som käkar upp materia. I garderoben har han dessutom en järnmask som klanen McCullens elaking tvingades bära på 1600-talet. Magnaten befinner sig i en nära framtid där vapnen är snabbare, snyggare och explosivare än någonsin. Blod och elände behöver vi inte oroa oss för då krig numera är kliniska operationer eller hur det var militären framställde saken under Irakkriget. Ondskan lurar dock överallt och framför allt i en gammal järnmask. Med det nya vapnet är det tid för magnaten att ta revansch för släktens oförrätter och hans plan är listigare än fan själv. Därför visar han stolt upp väskan med sitt dödsbringande vapen och ger en pluton soldater under ledning av Duke (Channing Tatum) i uppdrag att transportera den till en säkrare plats. När kolonnen i nattens mörker befinner sig mitt i ödemarken dyker plötsligt ett flygande stridsskepp upp och skjuter de eskorterande pansarbilarna och helikoptrarna sönder och samman. Klart Duke blir förvånad när hans gamla flamma Ana kliver ur skeppet och vill ha väskan. Hon är inte längre någon oskuldsfull drömtjej utan en dödsmaskin i svart lädertrikå och supercoola glasögon. Numera kallas hon baronessan och är i Sienna Millers svala och slimmade uppenbarelse förvillande lik Posh Spice under kryddflickornas glansdagar. Jag vet inte om det bara är ett smart sätt att återuppliva girlpower, men den gode Duke blir uppenbart förvirrad och är på väg att förlora väskan. Han räddas av ett annat stridskepp som dyker upp med gräddan av den fria världens soldater. Detta elitförband går under beteckningen G. I. Joe och Baronessan tvingas fly tomhänt till sin ledare, som hör och häpna är ingen mindre än den ondskefulle skotten McCullen. Att få på tafsen av sin förre detta flickvän är inte bra för en stridspitts självkänsla och för att få tillbaka den ber Duke att få ingå i G. I. Joe, enheten som officiellt inte finns, men som alltid rycker in där andra misslyckas. Det innebär att publiken kan se fram emot en orgie av explosioner och specialeffekter och därtill en och annan korkad replik.

G. I. Joe: The rise of cobra är en film som endast kan glädja den amerikanska militären och leksakstillverkarna. Filmen bygger på en tecknad serie från 80-talet, men ursprunget till det hela är en samling leksaksfigurer från 60-talet. Nu spelar ursprunget ingen större roll eftersom Stephen Sommers är hjärnan bakom filmen. Det är en datanörd som tror att film handlar om CGI. Dessvärre gillar filmbolagen honom varför han i stort sett har fått fria händer i den här storfilmen som kostat 170 miljoner dollar. Förutom att regissera eländet, har han även producerat och varit med och skrivit manus. En del menar att Stephens Sommers gör popcornsfilmer som underhåller för stunden. Det är rent skitsnack; så kallade popcornsfilmer har funnits så länge jag kan minnas och givetvis finns det även astråkiga popcornsfilmer. G. I. Joe: The rise of Cobra tillhör tveklöst dessa. Jag har svårt att påminna mig någon filmskapare som kan mala ner allting till själlösa godnattsagor för koalabjörnar på samma sätt som Stephens Sommers. Vi talar alltså om en filmskapare som tidigare har lyckats suga all liv ur Dracula och förvandlat Mumien till gnällande sanddyn. Den här gången har han lånat frisk från actionsuccéer som James Bond, Mission impossible och X-men och låter handlingen utspela sig i såväl Nordpolen som Saharas öken. Det hjälper inte för trots rekordmånga explosioner är det här en riktigt seg film.