För mig har det festliga med gangster-rappen alltid varit det enorma mått självdistans som uppvisats av artisterna. En distans som gjort att skumpande bilar, skakande rumpor, löjeväckande machoideal, vapenfetischism och budord som ”life ain't nuthin' but bitches and cash” alltid kunnat levereras (och tas emot) med en axelryckning eller en ironisk blinkning. Med detta som bakgrund har det varit svårt att chockeras över hip-hopen som kvinnoförnedrande och våldsförhärligande. Man har istället kunnat tillbakavisa kritiken genom att påvisa denna ironiska, nästan camp-aktiga fasad artisterna byggt upp och kunnat konstatera att gangster-rap är lite som bibeln - man bör inte ta den på fullaste allvar.

När det nu är 50 Cents tur att berätta sin historia om hur han gick från crack-säljande gangbanger med risigt temperament till fredlig rappare med mikrofonen som vapen väljer han tyvärr att göra detta utan den minsta lilla tillstymmelse till vare sig finess eller självdistans. Get rich or die tryin' baseras (löst) på 50's egen uppväxt och inleds under kvällen då Curtis Jackson, som 50 cent egentligen heter, blev skjuten med nio skott på öppen gata - något som så här i efterhand mer och mer framstår som karriärens höjdpunkt. Den verkliga anledningen till mordförsöket på 50 är aningen oklar, filmens påstådda version med maffia-relaterade gängbråk känns dock väldigt långt ifrån sanningen.

Någon form av realism verkar å andra sidan inte ha intresserat vare sig regissören, manusförfattaren eller ens huvudpersonen själv. Istället satsar man stenhårt på att marknadsföra någon slags MTV-variant av gangsta-myten där 50 och hans stenhårda gäng glider runt i grannskapet och betar av ghetto-klyschor på löpande band. I förbifarten lyckas man schabbla bort varenda intressant frågeställning Get rich or die tryin' hade kunnat besvara. Hur en knarklangande, läspande mansgris med tveksam världsåskådning lyckats bli en av världens största artister förblir därför även efter filmens slut en gåta.

Utöver ett generande manus bjuder Get rich or die tryin' på ett skådespeleri som, beroende på hur skadeglad man är, antingen är smärtsamt eller underhållande att se. 50 själv kostar på sig hela två ansiktsuttryck under filmens dryga två timmar - ett förvirrat och ett sammanbitet. Det förvirrade används vid de få tillfällen han inte har anledning att se sammanbiten ut. 50 cent kan dock trösta sig med att det ändå inte spelar någon roll, inte ens all världens karisma hade kunnat rädda detta total-haveri. Get rich or die tryin' är nämligen så benägen att sälja ett koncept att man reducerar hela 50-cents levnadshistoria till en egotripp. När hans vänner i en scen beskriver honom som ”The gangsta-est rapper there is” kan man tyvärr varken skratta, gråta eller ens bli upprörd. Man skäms nämligen inte å 50 cents vägnar. Man skäms över sitt egna dåliga omdöme. Så snälla, se om er gamla 8-mile dvd istället för att göra samma misstag som mig.