Det enda jag visste om Gerry var det jag läste i mitt husorgan i samband med att den totalfloppade i USA i fjor. Huvudrollsinnehavarna var besvikna för att filmen inte gavs en rejäl chans på bio, medan filmen rapporterades bestå av "två killar som snackar skit i öknen". Efter att ha visats på Sundance Film Festival i januari 2002 fortsatte den att festivalvisas runtom i världen, innan den fick en begränsad release i USA i februari i fjor - på två dukar...som mest gick den på 15 dukar innan den togs ner. Den gjordes för 25 miljoner kronor (man får inte mycket för pengarna idag...), men drog bara in knappt två miljoner. Matt Damon och Casey Affleck (ja, Bens lillebrorsa) beklagade sig i media att den inte getts en fair chans av distributören, vilket man väl kan hålla med om. Men att filmen är en enda lång egotripp, det kan inte distributören klandras för.

Damon och Casey och Ben Affleck bodde ju ihop när de fortfarande var unga, kämpande skådespelare (Casey kämpar väl än...) för ett tiotal år sen. Matts djupa vänskap med Ben är välkänd, medan Casey mera sällan nämns. Så har han heller inte gått på rehab, varit nära att gifta sig med J-Lo, deltagit i poker-VM eller frekventerat så många lyxbordeller som storebrorsan. Inte vad jag vet, i alla fall. Casey skrev "manus" till Gerry tillammans med Damon och regissören, Gus Van Sant, därav deras personliga engagemang för filmen. Som vi alla vet var det Ben Affleck och Matt Damon som skrev manus till Will Hunting (medan Casey fick nöja sig med en mindre roll), i regi av...just det; Gus van Sant. van Sant hade ju inte nån större lycka med sin förra film, Vem är Forrester? från 2002, och hans version av Psycho 1998 gjorde ingen lycklig, inte heller bankirerna. Så med Gerry försökte han återvända till sina rötter som oberoende filmare av arthouse-film, men i stället har han åstadkommit en pretentiös, artsy fartsy semestervideo från Argentina och Death Valley i Kalifornien.

Både Matt och Casey är "Gerry", i alla fall kallar de sig det men troligen är det slang för nån som är lite dryg. Som Sune. De kliver ur sin bil och promenerar iväg genom det torra ökenlandskapet, på väg mot nån bergstopp. Då de strax stöter på en skränig turisthop, beger de sig "off-pist" och lämnar de intrampade turistlederna, nånting som ska straffa sig. De kommer ifrån varandra, finner varandra igen men kommer ifrån varandra på ett mer bildligt plan. Att gå vilse i Death Valley är inget att rekommendera - det finns en anledning till att den kallas Dödsdalen. Men dessa käcka, helamerikanska gossar ger sig av utan en endaste droppe vatten, och utan några prylar allas än dem de har på sig. Trots att de planerar att sova ute i öknen - som är gödhet på dan, och iskall på natten. Så egentligen förtjänar de att gå vilse med fara för livet.

I brist på manus improviserades díalogen fram av alla tre, och det har resulterat i halvannan timmes prat om vem som gått fel, om var det finns vatten, om dataspel och om de ska gå hit eller dit. Maken till trist, självupptagen resevideo får man leta efter, och det är först de sista 20 minuterna filmen lyfter lite, och jag inser vad van Sant försökt åstadkomma. Han har helt enkelt sett Nic Roegs klassiker Walkabout (1971), om en ensam kvinna som går vilse i den australiensiska öknen, och tänkt att "det där kan jag också göra". Men medan Roegs karriär inleddes, liksom för så många andra regissörer, med att jobba som filmfotograf och därmed ha ett inbyggt sinne för bildskapande, är väl van Sant mer av en duktig personinstruktör, helst när han jobbar med okända, unga skådespelare. Nu har han haft en duktig fotograf i Harris Savides, som började sin bana med att plåta så smått på David Finchers Seven, och har sen dess varit chefsfotograf på Finchers The game och plåtat alla van Sants filmer sen Vem är Forrester?, det vill säga även Elephant och dennes kommande musikdrama, Last days.

Visst är det drömskt vackert i slutet, och esten Arvo Pärts musik förstärker bara detta intryck. Hans musik används ofta i film idag, inte minst i Fahrenheit 9/11, men om han hamnade där för att plufsen Michael Moore gillar musiken, eller om det berodde på att han är född den 11 september, det ska jag låta vara osagt. I alla fall kände jag direkt igen musiken, men kommer inte på var jag hört just den tidigare. Gerry är i alla fall en struntfilm, av och med ett par uppblåst Hollywoodgrabbar.