Georgia är namnet på Mare Winninghams karaktär, och syster till Sadie, spelad av Jennifer Jason Leigh, vars mor Barbara Turner skrivit manus, inspirerat av verkliga händelser inom familjen. (Fadern var Vic Morrow, som halshöggs vid inspelningarna av John Landis fjärdedel i Twilight zone - the movie, 1982 - tillsammans med två vietnamesiska invandrarbarn som Landis olagligt utnyttjade för en nattlig filminspelning och som kapades mitt av när en helikopter störtade i havsbrynet.)

Medan Georgia är en begåvad, älskad och chosefri folkmusikartist, är hennes syster Sadie en aspirerande rocksångerska helt i avsaknad av talang, och (o)lyckligt medveten därom. De är varandras motpoler på många sätt; medan Georgia lever småtrist familjeliv i barndomshemmet hoppar Sadie från säng till säng som en vandringspokal. Hon lider av dåligt självförtroende och knarkar och super som vilken rockdiva som helst - och samtidigt äger hon ändå ett enormt uppblåst ego genom att hon själv anser att hon är minst lika duktig som sin syster och därmed "förtjänar" succé, som är det enda hon tycks eftersträva i tillvaron. Men det hon egentligen saknar är bekräftelse på att hjon duger som hon är, att hon inte ständigt behöver jämföra sig med sin syster utan besitter ett egenvärde för den hon är, framgångsrik inom showbiz eller inte.

Filmen har delproducerats av Jennifer Jason Leigh, och jag måste säga att jag såg på filmen med lite andra ögon igår än när jag hyrde den för ett tiotal år sen. Då, liksom nu, var jag väldigt förtjust i Leigh, men här måste kritikerns röntgenglasögon plockas fram, och jag konstaterar att filmen blivit lite för mycket av Leighs egotripp, att hon frossar lite för mycket i Sadies självförakt och falska hållning. Hennes utlevande spelstil pendlar mellan skört, hudlöst agerande som ger en rysningar av än välbehag, än obehag, och överdrivet effektsökeri som gör att det ibland blir lite för mycket av det goda, och Sadies lismande leende och totala brist på självinsikt blir emellanåt alltför teatraliskt för att man ska kunna ta det riktigt på allvar (symptomatiskt nog var det den ack, så färglösa Winningham, folksångerska "på riktigt" och som mest gör TV-film, som Oscarsnominerades). John C. Reilly, Ted Levine med flera aktörer gör också bra ifrån sig, och minsann om inte Leighs vackra halvsyster Mina Badie dyker upp i en mindre roll - men det är inte henne filmen handlar om, utan äldre halvsystern Carrie (som medverkat som "teknisk konsult"), idag framgångsrik filmproducent vars senaste produktion är Cannes-visade Kiss, kiss, bang, bang. Nåja, betyget blir en trea, men i själva verket pendlar den mellan en svag tvåa och en stark fyra.

Statistik ljuger ju aldrig, så om man står med ena benet i hundragradigt vatten, och det andra i nära nollgradigt, så är det i genomsnitt varmt och gott, och nåt liknande får väl sägas om denna film. Betyg: 60 grader, eller 3+.