Zach Braffs efterlängtade och väl omskrivna regidebut har på kort tid renderat samma hajp som Sofia Coppolas Lost in translation gjorde i fjol. Och precis som sin stämningsmässiga föregångare lyckas den stå pall att berömmas, även om den inte är det vidunderliga mästerverk som en del skribenter gjort gällande.

Braffs vilsna huvudkaraktär Andrew Largeman återvänder från en slitsam skådespelarkarriär i Kalifornien till sin hembygd New Jersey för moderns jordfästning. Han har inte pratat med sin far (Ian Holm) på många år. Mycket på grund av dennes recept på lugnande medel ända sedan Andrew var liten, vilket i sin tur har sin ouppklarade historia bakom sig. Fadern försöker boka in ett samtal med honom, men istället kommer Andrew i kontakt med sin forna barndomsvän Mark (Peter Sarsgaard från Boys don’t cry) och tiden blir knapp även denna gång. När han egentligen borde konfrontera sin far med sitt misstycke, hamnar han istället på en smått psykedelisk tripp tillbaks till samma vilsenhet han en gång lämnade bakom sig. De gamla vännerna röker samma droger och förtränger samma drömmar. Effekten av att Andrew slutar ta sin medicin gör att han dock upptäcker känslor han inte visste sig ha, eller kunnat förmedla tidigare. Mitt i sin omgivnings status quo möter han Sam (Natalie Portman) som känner sig minst lika världsfrånvänd. Tillsammans börjar de utforska New Jerseys bottenlösa avgrunder för att se om det finns hopp för dem att också bli normala.

Garden State levererar känslan av hemlängtan till en tillvaro sedan länge försvunnen. I en scen påpekar Andrew att nostalgin till en sådan längtan är förödande. Tillvaron är för alltid borta och kommer aldrig tillbaks, även om alla saknar det gyllene förflutna. Detta tema lyckas Braff på ett moget och tankeväckande sätt gestalta genom denna hemkomstfilm. Andrews psykofarmatiska distans till sin omgivning erinrar om såväl Bill Murrays Bob Harris (i Lost…) som Dustin Hoffmans Benjamin i Mandomsprovet. Likaledes är kärleken den enda riktiga medicinen. Sättet Braff skildrar denna kur är av och an magiskt, speciellt vid scenen vid stenbrottet som kommer värma mångas hjärtan denna vinter. Garden State har dessutom ett oerhört fantasirikt manus, som vittnar om såväl en oerhörd kompetens som en latent medeltidsfascination hos unge Braff. Steget från den, enligt mitt tycke, mediokra komediserien Scrubs till denna väl avvägda komedipärla är tillräckligt stort för att konstatera en ny Wes Anderson född.