Freddy och Tan(ya) har ett band ihop i denna australiensiska komedi om ett garagebands vedermödor, i regi av Alex Proyas, själv australiensare med egyptiskt ursprung. De har också lite påsar ihop, och när de valsar runt i sänghalmen, drömmer Freddy att han är sångare i AC/DC, medan Tan drömmer om en kille som kan göka.

Som alla andra väntar de på ett brejk som ska ge dem Lyftet, och det brejket kommer när Freddy hittar demonproducenten Shad Kerns borttappade plånbok i en bar. De måste dock få ihop $1.200 till en demo först, innan han går med på att lyssna på dem. De förnedrar sig på olika sätt i försöken att skrapa ihop denna småsumma. Bland annat säljer en av dem, trummisen Lucy, droger vars enda verkan är att kunderna drabbas av stora kräksjukan. En annan klär ut sig till en koalabjörn och tigger pengar "till koalabjörnarnas bevarande" på gator och torg. Slutligen får Tan svälja stoltheten och tar med hela gänget hem till sina rika föräldrar för ett snabblån, där det dock blir kalla handen efter ett något irrationellt beteende, då Lucy av misstag blandat LSD i drinkarna. Gitarristen Joes fars skänker dock bort sin gamla hårdrockgitarr, ett minne från den tiden han var lokal rockstjärna. Från den epoken återstår annars bara hockeyfrillan och de leopardmönstrade kallingarna. Samtidigt uppstår fnurror på de flesta trådar. Joe är ihop med Katie, som är intresserad av Freddy, som är ihop med Tan, som är nyfiken på Lucy (som är en kille...). Och Joe prasslar med nihilisten Angie.

Filmen har ett fräckt anslag, en antydan till nåt som påminner om smått klassiska Trainspotting. De skruvade figurerna och den infallsrika bildregin känns helt rätt, men efter halva filmen faller den tungt ner i väl ingångna spår, och den känns inte lika angelägen längre. Den har då transformerats från en australiensisk, skruvad ungdomskomedi om rock, relationer och droger till nån sorts amerikaniserad och tillrättalagd ungdomssåpa, med förutsägbara repliker och helt utan bett i vare sig story eller regi.

Det känns märkligt att man väntat i fyra år, sen Dark city, på en ny film av Proyas - och så blev det en så tunn soppa till slut! Fansen av ovan nämnda film, och hans The crow från 1994, kan ju glömma att Garage days ens påminner om dessa.