Efter år av förseningar, avhopp, rapporter om bråk mellan Martin Scorsese och filmbolaget och en överskriden budget så har slutligen Scorseses drömprojekt sedan 30 år tillbaka nått den vita duken. När jag för en tid sedan hörde att Gangs of New Yorks premiär blivit uppskjuten för andra gången så började jag spekulera över att det hela blivit ett megafiasko. Nu när jag har facit i hand så kan jag konstatera att så inte blev fallet, men filmen är också långt ifrån det stora episka mästerverket som den så tydligt strävar efter.

Historien tar sin avstamp år 1846, där vi i inledningen av filmen får följa förberedelserna och sedan den efterföljande sammandrabbningen mellan Dead Rabbits, en sammanslutning av irländska immigranter, och The Natives, som anser sig vara USA: s ursprungsbefolkning. Händelsernas centrum är New York och det så kallade ”Five points” på nedre Manhattan, som ansågs vara den farligaste platsen i världen vid denna tidpunkt. Ledaren i Dead Rabits, Priest Vallon - spelad av Liam Neeson, har en son som vi efter den brutala och blodiga bataljen får se gråtandes över att sin far dödats av ledaren för det rivaliserande gänget, den bestialiska Bill the Butcher. Denna pojk inser vi snabbt är den som kommer att växa upp och bli Leonardo Dicaprios rollfigur Amsterdam Vallon, som naturligtvis är fast besluten att hämnas sin faders död.

16 år senare. Amsterdam har precis blivit utsläppt från den uppfostringsanstalt som han hamnade på efter att blivit faderslös. Snart stöter han ihop med en barndomskompis och slår följe med dennes gäng. Amsterdam sköter sig så väl som smågangster att hans svurne fiende och alla brottslingars gudfader Bill the Butcher tar honom under sina vingar, detta bl.a. efter att Amsterdam i ett slagsmål läxat upp en av Bills närmaste män framför ögonen på honom. Amsterdam tycks känna sig tillfreds med sin nyvunna position som framgångsrik gangster och med den kvinnliga ficktjuven - spelad av Cameron Diaz - vid sin sida. Men i hemlighet gnager hans samvete att han måste göra det som är rätt - hämnas sin faders död.

Det är ett imponerande bygge som Scorsese visar upp. Filmteamet har haft som avsikt att, enligt filmens pressmaterial, återuppbygga New York från denna tid sten för sten. Detta gjordes i Rom i de kända Cinecittá-studiorna. Utan att av förklariga skäl veta hur det såg ut i New York för tiden när filmen utspelar sig, så måste jag verkligen hylla skapelsen. Man har lyckats återskapa en trovärdig och genuin bild av hur det kan ha tänkas sig ha sett ut på gatorna på denna tid. Det är smutsigt, nergånget, och förjävligt helt enkelt. Och det märks att Herr Scorsese är lika imponerad av sin skapelse som vi som tittare är. Han vältrar sig i svepningar över staden, uppvisande av unika och särskiljande kläder, presentationer av de olika gängen, beskrivningar av hur det var - bl.a. att staden hade över 30 olika brandkårer som alla slogs, bokstavligt talat, om vem som skulle hinna först till en eldsvåda - ibland känns det nästan som om man ser Maffiabröder, fast 150 år tidigare. Scorsese älskar sin stad och sina gangsters.

Det filmen lyckas bäst med är dock att grusa myten om USA: s framväxt som det ärorika, demokratiska och politiskt korrekta kapitel i landets historia som man så stolt predikar om (inte minst landets presidenter). Scorsese visar upp en bild av en tid då nästintill total förakt för människors lika värde och rättigheter rådde, allt som idag så stolt utropas av amerikanerna själva som något ständigt levande och bestående allt sedan deras nations födelse. I filmen hängs oskyldiga för att borgmästarens popularitet ska öka, visas det att demokratin bara var något på papperet fungerande, hatas och dödas människor på grund av ras och nationalitet. Allt hat, våld och förakt i filmen känns betydligt mer trovärdiga än vissa andra filmer som låtsas som om FN: s stadgade människovärde alltid är något som funnits i människors medvetande genom historien, trots att det knappt idag efterlevs.

Filmen på makroplan med det tillsynes perfekta återskapandet av ett annat tidsrum känns mästerlig. Det är först när man vänder intresset mot själva grundhistorien och dess karaktärer som befolkar den som filmens brister gör sig synliga. Storyn är verkligen tunn, en hämndhistoria som är lika enkel i dess upplägg som den är förutsägbar. Men med hjälp av alla andra omkringliggande historier som skildras, framförallt de s.k. draft-upproren där de fattiga i samhället gjorde uppror mot tvångsinkallningen i kriget mellan Nord och Syd, gör att man hela tiden upplever det som om det sker nya saker i filmen. Upplevelsen, för det är en upplevelse med stor U, gör en nyfikan på alla de olika fraktioner, intressen och händelser som skymtar förbi. Och detta är egentligen filmens huvudproblem, dvs. att den inte fokuserar på vad som är själva kärnan, det hela blir som följd flyktigt och spretigt. Det känns i och för sig nästan befogat då en mer välutvecklad story till att börja med hade varit nödvändig för att bära filmen. Varför inte skildra upproren och istället låta gängkrigen hamna som bakgrund?

En annan brist är rollbesättningen. Att den brittiska skådespelaren Daniel Day-Lewis briljerar som William ”Bill the Butcher” Cutting, på ett sätt som gör honom otroligt svår att förbise inför Oscarnomineringarna, gör det inte enklare för hans motspelare Leonardo DiCaprio, i rollen som Amsterdam Vallon, att framstå som en värdig motståndare. Day-Lewis fullkomligt äger varje scen han medverkar i, medan DiCaprio har svårt att fylla ut sin karaktär. Han lär locka mycket publik - tyvärr kan han dock inte bära rollen så den känns trovärdig. Cameron Diaz som skicklig förförare och ficktjuv ter sig om än inte lika misslyckat, så åtminstone inte som något bra val. Dessa två är dock de enda som jag tycker har det svårt att kliva in i sina roller och smälta in i eran.

Annan ros och ris:
+ Stor energi i de inledande slagsmålsscenerna, känns storslagna.
+ Scorsese fegar inte att visa upp det berättigade våldet. Gör att man känner den avsky som borde vara självklar, men som i andra filmer riskerar att bli våldsromantik.

- Stundvis känns berättarrösten otroligt irriterande och pretentiös.
- Känns lite för lång, 2 timmar och 45 minuter är påfrestande.
- Allt får inte en tillfredsställande förklaring. Märks att man har klippt bort nästan en timme.