Harry Sanborn (Jack Nicholson) är en 63-årig skivbolagsdirektör och livsnjutare, en belevad gentleman som enbart dejtar tjejer under 30, och som aldrig i sitt liv varit förälskad. Ett faktum som knappast plågat honom, då han aldrig haft problem med att ständigt hitta unga, vackra kvinnor som han kan roa sig med. En av dessa, Marin (söööta, duktiga Amanda Peet), bjuder hem honom till sin mors sommarställe över helgen, ett flott hus på Long Island utanför New York, som dock visar sig inte alls vara obebott som tänkt var. I stället huserar ägarinnan själv, Erica Barry, alltså Marins mor, samt dennes syster Zoe (Frances McDormand) där, och alla fyra samsas snart över en ansträngd middag, då Erica och Zoe har svårt att överse med det faktum att dottern dejtar en man som är äldre än dessa bägge.

Inför kvällens övningar drabbas Harry oväntat av en mindre hjärtinfarkt, och efter att ha behandlats av doktor Julian Mercer (Keanu Reeves) rekommenderas Harry några dagars vila. Så faller det sig att han åter hamnar i Ericas hus, mot bägges egentliga och uttalade vilja, och en kärlekshistoria som börjar med smågnabb och slutar med en natts köttslig passion kan ta sin start. Efter några dagar lämnar så Harry, sin vana trogen, damen i fråga och fortsätter med sitt liv. Erica däremot, en framgångsrik pjäsförfattarinna, fick förvisso stoff till en ny pjäs, men också sitt hjärta krossat på kuppen. Skild sen 20 år har hon glömt allt vad passion och passionerat sex vill säga, och låtit sig nöja med att det kanske var slut för hennes del att smaka av kärlekens frukter. Harry, å sin sida, drabbas av återkommande infarkter - tror han, men i själva verket är de ångestattacker, och först när han kan erkänna för sig själv att den fysiska åverkan på hans hjärta nog påverkade honom mindre än den känslomässiga, inser han att han varit en idiot som inte slutar med sitt gamla liv och provar på hur det är att ha ett riktigt, vuxet förhållande.

Galen i kärlek, dum svensk titel på Nancy Meyers senaste succé, specialskrevs av henne med just Diane Keaton och Jack Nicholson i åtanke. Och har man döpt sina döttrar till Annie och Hallie, är det inte svårt att se att Woody Allens Annie Hall (Keatons stora genombrott) troligen är hennes favoritfilm och stora inspirationskälla. Detta är också fjärde gången Keaton är med i en Meyers-film, efter Baby boom, Brudens far och Brudens far 2, och Meyers har ju skrivit några bra och några halvbra manus de senaste 20 åren, och nu regisserat sin tredje film. Med Galen i kärlek har hon presterat ett oerhört välskrivet och begåvat manus, samt lyckats att även i bild komponera en riktigt bra, intelligent och framför allt rolig, romantisk komedi. Nicholson är i sitt esse, och han blottar sig (även bokstavligen...) på ett sätt som man inte sett sen han spelade astronauten Breedlove i Ömhetsbevis 1983, då mot Shirley MacLaine (och Oscar till båda). Och liksom i About Schmidt bjuder Nicholson på sig själv på ett alldeles fenomenalt sätt, och Keaton gör också en av sina absolut bästa roller någonsin (Golden Globe till Keaton, nominering till Nicholson, samt Oscarsnominering för Keaton). Och själva samspelet dem emellan blixtrar och gnistrar det om, i likhet med mellan Nicholson och Kathleen Turner i John Hustons Prizzi's heder 1985.

Tack vare ett begåvat manus och begåvade och inspirerade aktörer har det skapats ett riktigt roligt relationsdrama till film, och alls inte billig buskis eller fjantig flabbkomedi, som så många gånger är fallet när varken talang eller kunnande räcker till. Galen i kärlek är en mycket bra film av, med och för vuxna människor, och för finsmakaren finns det en hel del referenser till både Casablanca och andra filmklassiker. Filmtiteln är för övrigt hämtad från en låt av smörsångaren Johnny Mercer, mannen som är en (numera död) ikon i USA och som gjorde 1.500 låtar, bland annat Jeepers creepers. Men det är en annan historia. Keanu Reeves karaktär i filmen, Julian Mercer, har dock fått sitt namn härav.