IMPORTFILM

Dorothy Strattens öde var förstasidesnyheter i USA för drygt 23 år sen. Hon mördades i augusti 1980, blott 20 år gammal, av sin upptäckare, make och manager, Paul Snider, som därefter sköt sig själv. Hon hade på kort tid vuxit över hans huvud, denne småhandlare till ohyra som upptäckte henne i en hamburgerbar i Vancouver, Kanada. Han var av den typen som alltid velat bli stjärna, och kunde han inte bli det av egen kraft, fick det bli via Dorothy (f. Dorothy Ruth Hoogstraten), som han raskt utnyttjade för sina egna syften genom att låta vika ut henne i Playboy. Snart hade hon träffat betydligt mer begåvade människor i Kalifornien, och fick småroller i några oviktiga filmer. Peter Bogdanovich, med några stora succéer och några floppar bakom sig, blev eld och lågor över Dorothy, som fick trösta honom sen han lämnats av Cybill Shepherd. Vad som sen hände kunde du se på Kanal 5 i fredags, där Bob Fosses starka film om hennes öde,  Star 80, visades.

En av de mindre viktiga filmer hon gjorde var denna sf-parodi, Galaxina, som blev den sista som släpptes medan hon ännu levde. Den ustpelar sig i det 31:a seklet, och handlar om en poliskryssare, #308 - The Infinity, som övervakar trafiken i yttre rymden. Personalen har varit ute i sju år, och har fått vila i 72 timmar genom att de frysts ner via så kallad cryo-sleepteknik, en variant på cryogenics, antar jag. Alltså den teknik som allmänt används idag när man fryser ner rika virrpannor som hoppas man hittar nån bot för deras sjukdomar om några hundra eller tusen år. Som om vi kommer att återuppväcka de döda i en redan överbefolkad värld...

Galaxina (Stratten) är den robot/autopilot som styrt skeppet medan de övriga vilade. Hon tillhör en ny typ av robotar - robotar med känslor. The Infinity gör annars som snutar gör mest i USA: gömmer sig bakom nåt föremål - i det här fallet en asteroid - i jakten på fortkörare. Galaxina serverar middag med levande ljus till Mozarts Eine kleine Nachtmusik. En i besättningen, den ludne Stenätaren som liknar nån sorts hårig rymdgris, lägger ett ägg som Captain Butt äter. I en parodi på Alien poppar ett litet monster upp ur truten på honom och piper iväg. Besättningen får nu i uppdrag att åka till Alta 1, 27 års resa bort. En förvisso trist resa, men med ett jäkla bra övertidstillägg. De fryses åter ner, medan Galaxina passar på att läsa in sig på livet, universum och allt. När besättningen åter väcks ur sin Törnrosasömn, blir hon blixtförälskad i sergeant Thor.

Alta 1 är befolkat av en 500-årig straffkoloni, och atmosfären är lik jordens. Förstås. Galaxina skickas ner för att spåra upp Frank Future och den Blå Stjärnan, vad de nu ska med den till. På närmsta bar, inte olik den i Stjärnornas krig (1977) - både till det yttre och vad gäller klientelet - jobbar Mr. Spot, en långörad typ som även serverar människokött. Galaxina hittar Frank Future och den Blå Stjärnan, och nu blir det duell på stans huvudgata i en hyfsad parodi på Sheriffen (High noon, 1952), där vår välpumpade robot skjuter skarpt mot den Darth Vaderaktige Frank. Galaxina förlorar och hålls fången av ett gäng knutteliknande figurer som tillber guden Harley David Son.

Ja, det blir inte roligare än så här. Galaxina befrias av sina vänner, och de reser alla hem till tryggheten. Filmen hade antagligen fallit helt i glömska om det inte varit för stackars, vackra Dorothy, som hann med en film till, Bogdanovichs ...och så levde de lyckliga...(1981). Vid den här tidpunkten hade han redan förmått henne lämna Snider, som dock lyckades övertala henne att komma till deras lägenhet i West Hollywood en sista (bokstavligen) gång. Bogdanovich skulle inte göra film på fyra år (Mask, 1985), och tröstade sig i stället med Dorothys syster, Louise, som han gifte sig med...

För en del ljudeffekter stod Alan Howarth, som gjort en hel del soundtrack för John Carpenter, samt även en rad Halloweenfilmer, till exempel Halloween 6. En del modellarbete utfördes av John Carl Buechler, känd för specialeffekter till en lång rad av filmer, samt även som regissör till dryga tiotalet lågbudgetalster, såsom Troll (1986), Fredagen den 13:e, del VII och Cellar dweller (bägge 1988). Som kuriosa kan också nämnas att när filmen gick att hyra för 20 år sen, översatte ett geni "cryo-sleep"-teknik med "gråt-och-sov"-teknik. Han hade uppenbarligen aldrig hört talas om kryonik, eller för den delen kryoteknik.