Så här står det i pressmaterialet:

Fyra veckor i juni handlar om mötet mellan Sandra och den äldre damen Lilly. Av helt olika skäl är de två de enda som bor kvar i ett hyreshus under en totalrenovering. Trots att de två kvinnorna har mycket olika bakgrunder och kommer från skilda generationer, finner de varandra och en oväntad vänskap växer fram mellan dem. De har båda blivit svikna av män de älskat, men trots Sandras avoga inställning till killar kan hon inte låta bli att lägga märke till den unga snickare som arbetar utanför hennes fönster."

Det är sant, men tyvärr också svävande. Kan man inte beskriva en films handling i en, eller möjligen två, meningar har man med rätt stor sannolikhet problem. Filmen saknar en klar inriktning, ett tydligt fokus, en handfast historia och karaktärerna har inga direkta eller nödvändiga mål de måste nå. De vill bara må lite bättre i största allmänhet. Fyra veckor i juni är som en bit filmad "verklighet". Manuset/storyn innehåller inte riktigt det som spikar fast publiken i stolen. Som gör att man undrar hur det ska gå. För om en person i en film inte riktigt bryr sig, eller inte har ett uttalat mål, en dröm, kämpar för något - utan bara liksom hänger med och inte direkt påverkar händelserna själv - blir det lätt oengagerande.

Sandra (Novotny) blir av domstolen (tror jag) placerad i ett hus under renovering. Har väl lite svårt att tro på det, men okay då. Bara Lilly (Nørby), en dam i 70-årsåldern, bor där. Utanför jobbar polska byggare med att putsa, måla, borra och vad man nu gör. Huset som uppbygglig symbol är inte direkt otydlig.Anledningen till att Sandra ska bo där, samt arbeta med att sortera kläder hos Myrorna som samhällstjänst, är att hon högg sin ex-pojkvän med en sax när han svek och tvingade henne till abort. Lilly har "alltid" bott i huset och vill inte alls flytta, trots att dottern Alexandra (Zandén, bra som alltid) gör allt för att få bort sin mamma från det sönderfallande huset. Hon vill inte hitta henne död där. Säger hon. Och visst blir de vänner, den äldre Lilly och den unga Sandra. De kommer varann närmare än Lilly och dottern nånsin har gjort, och Alexandra blir svartsjuk. Det är en intressant konflikt i det, och kunde ha lagts mer tid på. Lilly, som är judinna, har hemska minnen från kriget och en tragisk kärlek bakom sig. Sandra blev sviken av pojkvännen. Det är alltid svårt när back-storyn tenderar att vara mer intressant och spännande än nutiden...man kan lösa det genom tillbakablickar i bilder - vilket görs här, men väldigt kort - och det kan berättas via dialog eller voice over. Det senare är inte att föredra. Inte om det blir för mycket. Då brukar jag undra varför man inte gjorde DEN filmen istället...

Det finns ingenting att hetsa upp sig över direkt. Karlar är lite skitstövliga, det är ingen nyhet. Det finns fina, goda män också, inte heller det något som kräver newsflashs. Vad jag saknar är brinn och eld och känslor och engagemang. Att något står på spel. Särskilt Sandra är väldigt introvert, och det är alldeles säkert avsiktligt, att hon knappt reagerar. Fast hon egentligen gör det, men det märks inte...för jag får inte heller intrycket av att hon är en tickande bomb som när som helst ska explodera. Det blir dessvärre en smula lamt.