Det ska direkt sägas att det är svårt att ta killinggänget på allvar. Det finns alltid en misstanke om illasinnad ironi bakom allt de företar sig. Och ironi kan vara roligt och effektivt uppläxande, såklart. Men när allvaret kryper på och sketcher övergår till djupare personskildringar blir ironin lätt det redskap som tar död på all empati, all värme och istället lägger en kall hinna av cynism över verket. En cynism som ofrånkomligen skapar en distans till det skildrade. Till det därnere. Till det som inte är lika bra som de coola trendoraklerna till filmskapare.

Men eftersom filmen Fyra nyanser av brunt är tre och en halv timme lång så hinner jag nästan besegras. För detta är ett stundtals brilliant stycke filmkonst i sin intrikata uppbyggnad av separata handlingar och bra skådespeleri. Handlingarna är fyra till antalet och har ingen annan beröringspunkt än karaktärernas olidliga vardag med brist på social kompetens och kärlek. Och genom att skickligt klippa fram och tillbaka mellan de olika berättelserna blir de tyngre tillsammans än var och en för sig.

I Dalarna begravs en (ö)känd kusk och kvinnokarl. Tre söner och en hel del av hans kvinnliga erövringar närvarar. I Skåne sitter en familj fast i ett träsk av hämningar. På dagen jobbar pappan på ett smådjurskrematorium och mamman lagar micromat och på kvällarna läser de Henning Mankell. Vidare får vi besöka ett flott strandhotell där ägaren (Henrik Schyffert i Uffe Larsson-frisyr!) längtar uppåt och bort från sin trashiga barndom och absolut inte klarar av att möta spöken ur det förflutna. Slutligen sitter vi med på en matlagningskurs i Göteborg som utvecklats till en intim gruppterapi där fyra deltagare och en ledare pratar om sina djupaste hemligheter.

Filmen innehåller en stor dos långsam och naggande svart humor som inte så lite ekar Roy Andersson. Framförallt finns det en intressant blandning av hyperrealism och absurdism alá David Lynch.  Bl.a. Johan Rheborg står för det senare med två sketchartade roller som dels knäckebrödstorr småchef för husdjurskrematoriet i Skåne och dels som terapideltagare som har problem med sin karisma. Resten av flmen domineras dock av den alldagliga tystnadens tyngd.  Och all den timing som filmarna och skådespelarna visar upp gör att man som åskådare hör så mycket mer och ser så mycket mer. Som t.ex. nynnandet av en microvågs pling eller bläddrandet av en bok.

Och med detta skrivet går det inte att undvika Maria Kulle i rollen som Robert Gustafssons plågade hemmafru med stark dragning till micromat. Hennes spel är klanderfritt, utan skavanker och totalt trovärdigt. Liksom Ulf Brunnberg i rollen som uppgiven pappa i behov av att prata ut. Det är drama på hög nivå och det är bara att gratulera regissören Tomas Alfredson till ett väl utfört jobb även om det elaka skrattets elitism på sina ställen faktiskt fortfarande lurar runt hörnet. Fast å andra sidan så är detta en film som på många sätt är så välkommet annorlunda i ett sjukligt homogent filmsverige där Helena Bergström snorar och Pernilla August slokar i typ varenda film att jag inte bryr mig. Bravo!