En välanpassad familj bestående av mamma Anna (Susanne Lothar), pappa Georg (Ulrich Mühe), sonen Schorschi (Stefan Clapczynski) och deras schäferhund åker ut till landet för att sjösätta båten och ta det lugnt. Det knackar på dörren och en vitklädd överklasskille vid namn Peter (Frank Giering) ber att få låna fyra ägg. Han tappar äggen i golvet, slår ner familjens mobiltelefon i diskvattnet så att den blir obrukbar, får nya ägg och försvinner. Straxt befinner han sig åter i huset, då tillsammans med sin kompis Paul (Arno Frisch) och han påstår att familjens hund hoppat upp mot honom så att även dessa ägg gått sönder. Han kräver nya medan Paul ber att få pröva en golfklubba som står i hallen. De två ungdomarna uppträder alltmer provocerande, om än artigt och vältaligt, och Anna ber dem till slut att lämna huset. Samtidigt kommer pappan och sonen in. Även Georg ber killarna att avlägsna sig, men de tjafsar emot tills han tröttnar och ger Paul en hurring. Denne svarar med att slå av honom benet med golfklubban. Därmed har han också slagit sönder den inledning av lugn och stabilitet som hittills rått och mardrömslekarna i Funny games kan börja.

Österrikiske regissören Michael Hanekes Funny Games är en riktigt läskig och motbjudande film att se. Den handlar om fullständigt meningslöst sadistiskt våld och djup psykologisk förnedring. Leken, som den ironiska titeln härrör från, går ut på ett vad om ifall familjen kommer att överleva till nästa morgon eller ej och man fattar straxt att de stackars familjemedlemmarna är helt chanslösa, isolerade och utan telefon som de är.

Samtidigt blir tittaren delaktig i handlingen så till vida att rollfiguren Paul vid flera tillfällen talar direkt in i kameran och vid ett tillfälle till och med snabbspolar handlingen en bit bakåt för att börja om igen, men nu med ett annat slut på scenen. När Haneke regisserade uppmanade han Giering och Frisch att spela komedi medan de utsatta familjemedlemmarna skulle spela tragedi: en kollision som ytterligare förstärker det absurda och sinnessjuka i hela den terrorlika situation som familjen hamnat i och som får mig att associera till Clockwork Orange som också handlar om oprovocerat och meningslöst våld för nöjes skull.

Haneke intervjuas i extramaterialet till DVD:utgåvan och där berättar han om sina tankar kring handlingen. Bland annat säger han att Funny games är den enda film han medvetet skapat för att provocera och nog blev såväl publik som kritiker provocerade alltid, när filmen fick premiär 1997. Åsikterna gick isär om detta var ett mästerverk eller cynisk exploatering av den sorts våldsfilm som Haneke ansåg sig kritisera. Originalfilmen med tyskt tal nådde aldrig USA som det var tänkt och på senare tid har Haneke återskapat hela filmen, men med amerikanska skådespelare, för den amerikanska marknaden. Jag vet inte hur remaken är, men originalet berör väldigt starkt och skådespelarna är fantastiskt bra. Susanne Lothar som spelar modern är plågsamt övertygande hela vägen. Funny games är i mitt tycke fascinerande på flera plan samtidigt och det här är ingen film man glömmer i brådrasket när man väl sett den.