I ett litet kåkstadsruckel utanför Rom bor den enögde Giacinto med sin familj - sammanlagt tjugo personer ur fyra generationer som försörjer sig som väskryckare och horor. Giacinto själv ägnar sig mest åt flaskan och vägrar dela med sig av den sedelbunt han ruvar över likt en äggsjuk höna. Pengar han lurat till sig från försäkringskassan efter att ha hällt kalk i ögat. Det bästa man kan säga om honom är att han i alla fall är konsekvent - han behandlar alla lika illa.

Men när tyrannen bäddar ner en jättebystad älskarinna i hustruns säng brister familjens tålamod. En jättegryta med pasta sätts på spisen, kryddad med peppar, basilika och råttgift. Ett par tre kilo på ett ungefär. Men ingen anar vilken seglivad jävel Giacinto är.

Ettore Scolas roliga ghettoskildring utsågs av Aftonbladet till 80-talets bästa film, trots att filmen gjordes redan 1976. Det tog tretton år för filmen att få premiär på svenska biografer, men sedan gick den oavbrutet i två år. Filmen gjordes när Scola just hade slagit igenom, mittemellan Vi som älskade varann så mycket (1974) och En alldeles särskild dag (1977), och hamnade på plats 91 vid Vujers nedräkning av 1900-talets bästa filmer.