Vad kan ett människoliv vara värt, frågar Henri-Georges Clouzot sin publik i thrillerklassikern Fruktans lön. Svaret givet av de fyra män som ställer upp för filmens självmordsuppdrag är två tusen dollar, men i slutändan inser alla futtigheten i detta pris. Clouzots film är en märklig blandning av kritik över den amerikanska valutans globala makt, genomskådning av vänskapens mest elementära grunder och en ryslig iakttagelse av balansen mellan rädsla och övermod. Dessutom är det en närmast komplett thriller som med enkla metoder försätter åskådaren i de fyra huvudkaraktärernas sits – ovanpå högexplosiva dunkar fyllda med nitroglycerin.

Platsen är ett sydamerikanskt land där ett gäng européer har strandats efter kriget. Arbetslösa och utblottade tar de varje chans att tjäna ihop till brödfödan. Men eftersom chanserna är sällsynta blir det fullt hus när ett amerikanskt oljebolag kallar till anställningsmöte. Ett oljefält på andra sidan bergen håller på att brinna upp och den enda räddningen skulle vara att spränga bort lågorna. Den känsliga lasten med nitroglycerin kräver sina icke-fackliga ledsagare och den kvartett som väljs ut består av unge fransosen Mario (Yves Montand), hans på basis av nationalitet utvalde äldre vän Jo (Charles Vanel), holländske piloten Bimba (Peter van Eyck) och gemytlige italienaren Luigi (Fulco Lulli). Den inledande timmen som föregår själva färden, ägnas åt att på olika vis presentera dessa karaktärers varierande grad av osympatiskhet. Såväl uppfriskande som stundtals anstötligt – kanske främst i nidbilden av den enda kvinnliga karaktären Linda (spelad av Henri-Georges verkliga hustru Véra) – är det en upptakt som väcker många frågor om hur man någonsin ska vilja heja på någon av dem.

Det dröjer dock inte långt in i färden på vägarna innan dessa gåtor skingrar sig. Inte för att de fyra plötsligt blir mer trevliga när de ger sig ut på sitt uppdrag, utan för att den rädsla som långsamt sjunker in i dem mildrar deras värsta plumpheter. De börjar känna obehaget svepa om dem och Clouzot förmedlar minsta svettdroppe. Speciellt Charles Vanels Jo, som tidigare agerat som en hårding i den lokala haciendan, förlorar all sin geist och låter skräcken tära alltför djupt. Och bakom all smuts och ohederlighet vaknar till sist en mänsklighet till liv – även om den kvarhåller viss cynism. Från och med att motorerna startas går det egentligen inte att slappna av. Fruktans lön är en säreget spännande film. Clouzots sparsamma men vältajmade användande av närbilder, hans råa humor vid nyckelmoment och frånvaron av överflödig musik gör att dramatiken etsar sig fast. Vid särskilt tre scener under filmens gång blir dessutom spänningen så pass intensiv att man nästan blundar för det otänkbara. Och in i sista scen behåller han det syrliga betraktandet av människor som för länge sedan lämnat civilisationen bakom sig. I en värld där de rika samvetslöst suger ut de fattigas naturtillgångar råder en strikt darwinism som inte tar hänsyn till nyvunnen vänskap eller framtidshopp. Där är livet tyvärr lika bräckligt som en rutten träbro. En sanning som alla lär sig innan filmen valsar mot sitt slut.