Den pågående remaken av The Stepford wives är ju ett av Nicole Kidmans kommande projekt. Jag vet inte om fler aktriser varit tilltänkta, men originalet från 1975 orsakade tydligen ett race vad den kvinnliga huvudrollen beträffar, då flera välrenommerade skådespelerskor vid den tiden tävlade om produktionsteamets gunst. Bland annat var Diane Keaton på tapeten ända tills hennes terapeut uttryckte farhågor, då manuskriptet tydligen gav denne "dåliga vibbar", allt enligt regissören själv, britten Bryan Forbes, vars hustru Nanette Newman förresten protesterade mot de tilltänkta minikjolarna, som ju var högsta mode vid tidpunkten för inspelningen, då hon inte ansåg att hennes ben dög att visas på vita duken (hon innehade rollen som den alkoholiserade och olyckliga Carol). Så det blev långa dressar i stället…

En annan aktuell aktris var Susan Sarandon, och man hann till och med filma några snuttar med Joanna Cassidy den vecka hon var involverad i inspelningsarbetet, innan hon fick sparken och rollen som Joanna Eberhart erbjöds Katharine Ross (f. 1940), som ju liknar Diane Keaton. Hon var riktigt i ropet efter filmer som Mandomsprovet (1967) och Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), med manus av samme man som Fruarna i Stepford, William Goldman, en av de största manusförfattarna i Hollywood de sista 40 åren, men också medskyldig till patetiska sf-skräpet Drömfångare i fjor. Det var för övrigt i Butch Cassidy… som Ross mötte dundersköna mjukismachon Sam Elliott, amerikanarnas favoritcowboy i ett otal TV-filmer, som hon fick släpa till altaret 15 år senare så han kunde göra en ärbar kvinna av henne, som hon uttryckte det vid giftermålet 1984. Då var de redan Hollywoods mest kända, icke-gifta par (en plats som därefter länge hölls av  Tim Robbins och ovan nämnda Susan Sarandon...).

Filmen Fruarna i Stepford bygger på en roman från 1972 av samme man som skrev Rosemary’s baby, Ira Levin (f. 1929). Denna blev ju berömd satanistrysare i händerna på Roman Polanski 1968. I Fruarna i Stepford är det dock inte Hin Håle och hans anhängare som är den ondska Joanna måste bekämpa, utan i stället nånting oändligt mer fasansfullt: förortstristess och konformism. Framgångsrika Fotografen Joanne och hennes man, arkitekten Walter (Peter Masterson), flyr New York City för lugn och ro i en villa i den imaginära småstaden Stepford (som blivit ett begrepp, ett skällsord i USA) i Connecticut längre nordost. Redan under inflyttningen kommer den närmsta grannfrun, Carol, ut i trädgården och levererar en rykande varm köttgryta direkt till en förvånad Walter. Det är dock inte med ett leende på läpparna hon gör det, utan hon ger ett mycket frånvarande och stelt intryck. Dan därpå hoppar barnen Amy och Kim (Peter Mastersons riktiga dotter, nioåriga Mary Stuart Masterson i sin stumma debutroll) på skolbussen, och i den näst intill fullsatta busen sitter skolbarnen tystare än i kyrkan, och inte en enda glad min eller kommentar syns eller hörs. Fler illavarslande tecken, liknande dem i Rosemary’s baby, dyker upp.

Walter lockas att gå med i en herrklubb, och på natten efter inträdet sitter han full och nedstämd i sin fåtölj. Joanne vaknar och försöker prata med honom, men han är inte riktigt kontaktbar. I stället för glädje ger han intrycket av att vara deprimerad. En dag kommer så denna klubb på visit för möte hemma hos Joanne och Walter, och efteråt förvånas Joanne över att Walter tyckt det hela var trevligt när han, enligt henne, för bara en månad sen skulle avskytt alla dessa borgarbrackor och deras triviala kallprat. En brytning dem emellan ter sig alltmer oundviklig vad filmen lider, då Walter i egenskap av att vara en av stans "viktiga" medborgare börjar stormtrivas, medan Joanne anar att nånting inte är som det ska, och bara längtar tillbaka till storstadsbruset och bort, bort från det bigotta förortshelvetet. Men exakt vad är det som är fel? Varför är alla hemmafruarna såna valiumleende Barbiedockor utan andra intressen än matlagning, städning och att vara sina män till behag?

Joannes enda räddning är nu Bobby (Paula Prentiss), en annan frispråkig kvinna, och de blir bästa vänner. De vandrar runt bland fruarna i Stepford och lyckas samla ihop nån sorts damklubb, en diskussionsklubb ämnad för äktenskapliga frågor och frågor om sex, alkoholism eller vad som helst som ligger dem varmt om hjärtat. Men i stället blir det en initierad diskussion om vilket rengöringsmedel som är bäst. Efter detta nedslående resultat börjar Bobby prata om att flytta, och nu utkräver även Joanne ett löfte av Walter om snar avflyttning från orten, innan skolorna börjar, ett löfte hon också får. Nu inträffar nåt som försätter Joanne i ett närmast paniskt skräcktillstånd. Bobby ber Joanne passa barnen och hunden över den "kärleksweekend" hon och maken bjuder sig själva på, bortresta på nåt hotell. När Joanne hälsar på Bobby efter weekenden är det en förvandlad Bobby vi möter. Hon pladdrar på om sina nya, tantiga kläder, om hur rent och snyggt hon fått till det hemma i köket, och hur lycklig hon tänker göra sin man i fortsättningen. Uppenbarligen har "de" tagit henne, liksom "de" tog folk i klassiska Världsrymden anfaller 1955 (med remakes 1978 och 1993). Den gången gällde skräcken i förtäckta ordalag kommunism, 16 år senare är det rädslan för det likriktade Suburbia, USA, som regerar.

När den förtvivlade Joanne i vanmakt konfronterar Bobby går den fruktansvärda sanningen upp för henne, och hennes allra värsta farhågor om vad herrklubben borta i det stora huset håller på med mer än besannas. En skräckslagen Joanne rusar hem för att hämta barnen, men det är för sent. Walter har redan skickat bort dem, och han håller kvar henne i hemmet mot hennes vilja. Hon lyckas dock smita och ta sig till klubbhuset, där den otroliga sanningen går upp för henne, och där dess ordförande Dale visar vara sig betydligt mer än den företagschef han utgett sig för att vara…

Filmen går i ett tempo som en del kan finna väl långsamt, men aldrig så långsamt att det emellanåt blir långtråkigt, som i Rosemary's baby. Katharine Ross gör mycket väl ifrån sig, och alla i filmen andas trovärdighet. Bland senare kändisar märks, förutom Mary Stuart Masterson, till exempel musikern Suzanne Ciani, etablerad elektronmusiker idag, som står för en del syntinslag i soundtracket, samt likaledes debuterande Dee Wallace-Stone, senare i Wes Cravens Ögon i natten (1977), Varulven (1980), E.T. (1982) och Cujo året därpå.