Likt många andra av Woody Allens karaktärer lever Gabriel och Judy Roth ett stilla liv på övre Manhattan, han – en litteraturprofessor på Columbia, hon – en journalist på en välkänd konsttidskrift. De har varit gifta i ett flertal år och har vissa äktenskapliga problem. Gabriel tar dessa med ro medan hans mer olyckliga fru ser djupt allvarligt på dem. En kväll då paret Roth tar ut sina två bästa vänner, Jack och Sally, på middag berättar vännerna att de planerar att separera. Separationen ska dock endast fungera som ett experiment gällande hur det känns att vara singel. Jack som länge har varit otrogen mot sin fru flyttar in hos sin älskarinna medan Sally får bo kvar i parets stora villa strax utanför Manhattan. Judy tar väldigt illa vid sig av hennes vänners separation, något hon länge funderat på att göra med sin man men inte vågat ta steget fullt ut med. Samtidigt går hon och trånar efter sin redaktör på tidningen.

Gabriel har en elev i sin klass som skriver insiktsfulla uppsatser; Rain, en kvinna mycket yngre än han själv. En kvinna som Gabriel snart fattar tycke för och han börjar trevande ta kontakt med henne i förhoppningen om att hon är en yngre motsvarighet till honom själv. Rain, som länge sett upp till Gabriel, motsätter sig inte hans flirtande. Tvärtom, hon välkomnar det. Trots attraktionen till varandra bibehåller de dock ett platoniskt förhållande, om än med starka sexuella undertoner. Ju längre Gabriel går i sin relation med den unga Rain, desto mer kommer han ifrån sin fru, Judy.

Jack inser snart att han begått ett misstag i att lämna Sally, desperat försöker han försonas med henne. Men Sally är inte lika villig till återförening. Hon hävdar att hon trivs med att vara singel men långt nere i hennes samvete kryper känslan av rädsla för ensamheten. Intrigen tätnar då Judy också lämnar sin man, för sin redaktör Michael. Gabriel klamrar sig krampaktigt kvar vid sitt äktenskap men till slut inser även han att det är dags att gå skilda vägar.

När Woody Allens Fruar och Äkta Män gjorde entré på de amerikanska biograferna 1992 såg många stora likheter med Allens stormiga förhållande till skådespelerskan Mia Farrow (som för övrigt spelar med i filmen som Judy) och hennes anklagelser mot honom för att vara pedofil; Allen lämnade ju henne för hennes adopterade dotter. Allen anklagas ofta för att hans rollfigurer återspeglar hans eget liv och egna åsikter men tittaren ser alltid tydligt att fiktionen ligger nära till hands.

Detta är en väldigt experimentell film, dock främst gällande Carlo Di Palmas kameraarbete. Likt de danska dogma-filmarna använder sig Di Palma här ofta av en handburen kamera som hoppar fram och tillbaka och in och ut ur fokus. Filmen är grovt klippt på sina ställen, vilket gör att dialogen i vissa scener blir smått rumphuggen. Men förvånande nog fungerar denna teknik väldigt bra, den bidrar med en väldigt speciell ton till filmen som tillsammans med filmens tragikomiska teman ger Fruar och Äkta Män en mörkare ton än vad som annars är fallet i Woodys filmer. Det är just den tragikomiska biten som ger filmen dess styrka, anser jag. Woody Allen tar här ett steg längre ut än vanligt inom den komiska genren och vågar ge sig hän åt mer allvarliga drag. Bortsett från hans dramer (Another Woman, 1988, Interiors, 1978 och September från 1987) har han bara gjort det en gång tidigare under sin bana som regissör; i Små och Stora Brott från 1989 behandlar han parallellt en komisk berättelse med en mörk mordhistoria. Även där lyckas han mästerligt balansera på gränsen mellan komik och tragik.

Filmen har utan tvekan ett tydligt budskap; äktenskap är mest en buffert eller ett säkerhetsorgan mot ensamhet, någonting som vi klamrar oss fast vid av rädsla för att bli lämnade ensamma. Vissa kan till och med gå så långt som att överse med otrohet för att undvika att skiljas. Det är mycket intressant att se hur han här presenterar en mer komplicerad syn på mänskliga relationer, till skillnad från t.ex. Kairos Röda Ros där en kvinna erbjuds en perfekt relation med en fiktiv filmfigur, nedstigen från den vita duken. Allen leker inte med verklighet och fantasi i den här filmen, någonting han annars ofta gör i filmer som t.ex. Kairos Röda Ros eller Annie Hall.

Det är det nordiska företaget Egmont Entertainment som nu i dagarna släpper Fruar och Äkta Män på DVD. Tråkigt nog saknas det rikligt med extramaterial (detta är tyvärr ofta fallet med svenska DVD-skivor), det finns på sin höjd en trailer för filmen. Men avsaknaden av extramaterial i form av bortklippta scener, intervjuer m.m. spelar för mig ingen stor roll, det är väl ändå filmen som är det viktigaste? Bilden är väldigt skarp och klar och gör sig utomordentligt bra i DVD-formatet. Det är också roligt att se att ett nordiskt företag väljer att distribuera Allens filmer på DVD, samma företag har tidigare givit ut bl.a. Manhattan (1979) och Allt du skulle vilja veta om sex men varit för skraj för att fråga om (1972) på samma format i Sverige.

Själv tycker jag att Fruar och Äkta Män är en av Woody Allens absolut bästa filmer. Och som en sann Allen-fantast anser jag att denna film, utan tvekan, tillhör klassikerna inom den moderna filmen.