"Vi kämpar liksom mot förtrycket", uppmanar Moa utanför McDonalds och delar ut en av sina hemgjorda protestflyers till en oinsatt burgartuggare. McD, WTO, Coca-Cola – allt som kan tänkas utgöra företagsimperialismens flaggskepp kommer i skottlinjen för hennes vänsterorienterade veganpolare. Självfallet är köttindustrin och modeindustrin heta potatisar också. Om dagarna är hon fabriksinspektör av toarullar, medan kvällarna ägnas åt att halvhjärtat designa hemsidor, bland annat åt det rockband som är del av kompisgänget. Men medan hennes bästa kompis Kim föraktfullt dömer ut senaste bikinikollektionen på H & M, känner Moa att hon ändå frestas att gå dit och handla. Och när Conny, trummisen i bandet, ertappas med en Big Mac i käften, så ställer hon sig upp till hans försvar när de andra medlemmarna ger honom sparken. Kanske är det enbart lockelsen att bli kär i någon, men Moa börjar inse att hon gillar såväl läppstift som Patrik Isaksson. Och då är det inte så lätt att skrika skällsord åt kommersialismen utan att staka sig en aning.

Tova Magnusson-Norlings debutfilm baserar sig på ett manus av välartikulerade Sara Kadefors, vilket på pappret ser ut som en lyckad combo. Premissen är det där stora steget efter gymnasiet och var det ska ta vägen. Moas liv som rutat in sig efter vänsterns utilitaristiska korrekthet, börjar skaka i fogarna när hon förstår att kampen siktar på abstrakta ouppnåeliga mål, medan de politiska funderingarna kommer i skymundan i det vardagliga livet. Vad är det för mening att skandera mot sexismen, när det ändå är killarna i gänget som pratar mest högljutt? Eller varför tar hennes föräldrar hand om en massa problembarn, när de inte ens skänker henne nån vidare uppmärksamhet? Som tur är, även om hon skäms en aning för den, så har hon ett fint rött torp i skogen där hon kan gräva i trädgården för sig själv och reflektera över varför hon inte är nöjd. Ett ganska snabbt svar blir de sviniga killarna hon träffar, först den självgode hycklaren Conny och sedan antagligen-moderaten André, och att deras svek är ett bevis på att hon saknar attraktionskraft. Men ju längre filmen skrider, desto mer säker blir hon på att det är hennes åsikter som är bäst, även om det inte stämmer överens med vad någon annan säger.

Efter vad som börjar en aning trevande, i replikskiften och karaktärspresentationer, och stundtals känns som en uppföljare till Fucking Åmål, så artar sig Fröken Sverige en hel del. Samarbetet mellan Magnusson-Norling och Kadefors verkar ha fungerat strålande och man märker att Moa-karaktären ligger dem nära om hjärtat. Kritiken av en skygglappsprydd vänsterrörelse känns också väldigt uppfriskande, även om den företrädda gruppen inte tillåts att komma seriöst till tals. Det handlar ju om Moa och hon håller ju på det stora hela med sina vänner om att världen går mot sin undergång, men att hennes eget liv också kommer gå under om hon inte tillåts leva det. Så kritiken riktas mer mot trångsynthet än politiska ideal. Scenerna där Moa gör revolution till Kitty & The K:s I’m a motherfucker och bjuder in sina veganpolare på köttgryta för att hämnas på deras skitsnack bakom ryggen, är en av filmårets absoluta höjdare.

Vad går då att säga om skådespelarna. Enkelt att konstatera är att den här filmen inte skulle klara sig utan en rakryggad aktris i huvudrollen och hade det inte varit för makarna Moodysson så lär Alexandra Dahlström inte ha gått iväg till provfilmningen. Jag instämmer i eftertexternas tack till Coco och Lukas, för Dahlström är helt enastående. Hon är stundtals lika bitsk och argsint som i hennes genombrott, men har dessutom mognat med oerhörd pondus och tajmar rätt i varenda replikskifte. God hjälp har hon även av nykomlingen Leo Hallerstam som enslige sanningssägaren Jens, samt av Sissela Kyle som med små gester levererar stor komik i rollen som Moas villrådigt snälla mamma.

Som en sång för alla dom som väljer att vara lite lagom, så är Fröken Sverige en riktigt utomordentlig film. Många kommer väl anse den en aning bakåtsträvande i sitt politiska budskap. Själv skulle jag rekommendera den som ett inlägg till en eventuell Ung Vänster-debatt om tolerans, för skildringen av ungdomsgänget är stundtals väldigt träffsäker. Men framför allt får Fröken Sverige mig att, efter 6 points, åter tro på existensen av insiktsfulla skildringar av vilsen ungdom.