Det går inte att börja den här recensionen utan att bortse från miraklet i Cannes detta år när Ken Loach mot alla odds drog hem guldpalmen för bästa film. Det är inte lite att stoltsera med men det är också det enda Frihetens pris har fått skryta med vad gäller utmärkelser, än så länge. Filmen är fortfarande ung men jag håller mig skeptisk till om Frihetens pris kommer stå överst på pallen vid några flera stora festivaltillfällen. Vad det berodde på att Loach faktiskt kammade hem guldpalmen detta år tes märkligt och kan troligtvis analyseras till ände, jag lämnar det därhän med kommentaren att för mig kändes det i efterhand som ett mindre helgerån att Frihetens pris vann. Filmens huvudproblematik kretsar kring irländarnas kamp för frihet mot engelsmännen under 20-talet. Hur Irland efter ett vapenstillestånd splittrades i två efter att England försökt stoppa de barbariska motsättningarna med en allians som skulle innebära att Irland stod under engelskt styre men behöll sin mark. I dramats centrum står Damien (Cillian Murphy). En ung läkarstudent som efter en engelsk-irländsk sammandrabbning innan hans avresa för studier i England beslutar sig för att ställa sig sida vid sida med sin bror i kampen mot engelskmännen.

Det kändes ohyggligt svårt att sätta sig och se på Frihetens pris utan tankar om guldpalmen i bakhuvudet. Jag kommer inte från det då och kommer inte ifrån det nu. Här ser vi faktiskt den på senare år enda beska eftersmak som guldpalmen givit efter sig. Jag hade enorma förväntningar på Loachs film, mycket beroende på just priset i Cannes, men inte mycket infriade sig. Loach använder sig filmen igenom av en starkt realistisk ton. Han låter skådesplarna ta sin tid för att föra fram sina repliker och mycket kan faktiskt liknas vid Bo Widerbergs teknik och filmen liknar vid många tillfällen Ådalen 31, fast i jämförelse bleknar den. Den realistiska tekniken lägger enormt ansvar på just skådespelarna och karaktärsstudier. Frihetens pris känns för flackig för att ha ett sådant upplägg och skådespelarna håller inte alls den klass som realismens arbetssätt kräver, med stort undantag för Liam Cunningham som stundtals är överlägsen mer eller mindre resten av ensemblen. Cillian Murphy känns alldeles för mesig (precis samma känsla som i Batman begins) för en roll som liten men psykiskt stark motståndare och hans rollporträtt skänker inte många sympatier fast han går mot sitt tragiska slut.

Loach går tydligt in för att förmedla sitt budskap och han har stundtals alltför långa informativa monologer inskränkta bland kraftiga småstrider och drabbningar mellan IRA och engelskmän. När Loach när allt kommer omkring är så pass tydlig med vart han vill rikta sin frågeställning där han ständigt kritiserar det brittiska etablissemanget, klassamhället och den allt råare kapitalismen kan monologerna och diskussionerna ibland bli särdeles övertydliga. Filmens vändpunkt känns härmed också inte oväntad eller problematiserande, snarare påklistrad. Detta i kombination med avsaknaden i variationen bland stridscenerna kan Frihetens pris ibland kännas rentav tråkig. Det som väger upp är realismens styrka i tortyrscenerna, den bitvis ihållande spänningen samt de vackra bilderna över Irlands slätter.

Personligen har jag inte sett många Ken Loach-filmer men ryktet säger att han anses vara allmänt överskattad. Efter Frihetens pris är jag beredd att hålla med.