Biografin över en av Mexikos nationalhjältar, konstnären Frida Kahlo, är Salma Hayeks livsdröm som blivit verklighet. Liksom i fallet Selena (Gregory Nava, 1997), slogs Salma med Jennifer Lopez om detta projekt. I fallet Selena förlorade Salma, men striden om Frida vann hon.

Biografier blir ju ofta uppräkningar av milstolpar eller vändpunkter i personens liv, och filmade biografier blir därför ofta stela och uppstyltade, och passar kanske bäst som TV-filmer, om de nu inte ser ut som t.ex. Basquiat (Julian Schnabel, 1996). Frida är inte direkt nåt undantag, men det finns en hel del kvaliteter i den som gör den mer än sevärd. Gregory Nava har faktiskt varit inblandad här också, som en av flera manusförfattare (dock ströks Salmas make Ed Nortons förslag till ändringar), och givetvis har han, i vanlig ordning, sin kollega och fru Anna Thomas med sig. De har tillsammans skrivit manus till flera filmer han regisserat, bl.a. dramat om guatemalaner i exil, El Norte (1983).

Regisserat har Julie Taymor gjort, och hon har tidigare gjort Titus (1999), men är väl mest känd som den som satte upp musikalen The lion king på Broadway härom året, med stor framgång dessutom. Hon har skapat en film i starka färger - men så målade Frida, född av tysk pappa och mexikansk ”indian” till mamma 1907 i Mexico City - också i starka färger, och hon bodde i ett hus i starka färger i utkanten av Mexico City. Detta hus är idag ett välbesökt och välbevakat museum där många av hennes målningar och skulpturer kan beskådas. Museet är dessutom ett unikt tillfälle att se hur det såg ut i ett mexikanskt överklasshem för 50-75 år sen.

Hon växte upp i ett medelklasshem, och träffade den store muralmålaren, rödvinskommunisten och nationalhjälten Diego Rivera redan vid 16 års ålder, då han höll på med en målning i hennes skola. Då hade hon redan tvingats amputera en fot på grund av polio. Vid 18 års ålder inträffade så den famösa bussolyckan som deformerade denna vackra kvinna så kapitalt: två knäckta revben, ett brutet nyckelben, en bruten ryggrad och en stång som gick rakt igenom ryggen på henne, och ut genom vaginan. Mirakulöst nog kunde hon gå igen efter några månaders hård träning och många operationer, vilket kostade familjen alla dess besparingar och lite till, och hennes uppvaknande efter olyckan skildras i en väldigt surrealistisk scen, och det finns ett par liknande scener som gör att filmen skiljer sig från de flesta biografier.

1928 träffade hon åter den gigantiske (på flera plan - han vägde över 130 kg, Frida vägde 45 kg…) Rivera, och de fann varandra snabbt. Hon accepterade motvilligt hans kvinnoaffärer, och de gifte sig två år senare. Så när som på en kortare skilsmässa 1939 (de gifte om sig på hans 54:e födelsedag den 13 december 1940) var de gifta i så gott som 25 år. Rivera spelas av Alfred Molina, engelsman med spansk-/italienska föräldrar, och han är kanske filmens stora (dubbelt upp…) behållning. Han vältrar sig genom hela filmen och tar upp mycket plats, bokstavligen och bildligen. Trist bara att han, liksom alla andra, talar engelska med spansk brytning, vilket känns direkt löjeväckande, helst om man vet att Molina talar hyfsad spanska. Och Salma - ja, hon är ju mexikanska…!

Salma åldras med den äran, och det är en härlig känsla att se dem i sitt hem (även om det bara är filmkulisser…), då jag 1996 själv befann mig i detta deras gemensamma hus, numera museum, i utkanten av jättestaden Mexico City. Italienskan Valeria Golino, som jag inte sett sen Flykten från L.A. (1996), spelar här en av Riveras ex-fruar. Antonio Banderas skymtar förbi som Riveras kollega och konkurrent, Siqueiros, och i rollen som Nelson Rockefeller, beundrare av Frida, ser vi Ed Norton. Ashley Judd spelar Tina Modotti, emellanåt älskarinna åt Frida, och skådespelare från Italien som senare blev fotograf och som dog i en bilolycka som eventuellt beställts av Stalins utsända 1944, liksom han lät mörda Lenins tilltänkta efterträdare Leon Trotskij.

1938 ville inget land i världen ta emot den från Sovjetunionen utslängda Leon Trotskij (Geoffrey Rush), och Rivera/Kahlo erbjöd honom att flytta in till dem med hela familjen. Snart hade Trotskij en affär med Frida, som dessutom hade flera lesbiska affärer. Allt mer sjuk och med en krympande ryggrad, tröttnade Frida på livet efter att hennes ena ben amputerats 1953. Året därpå dog hon, den 13 juli 1954, blott 47 år gammal, i vad som kan ha varit ett självmord. Rivera dog tre år senare, 70 år gammal, den 24 november 1957. Innan Frida dog hann hon och Rivera i alla fall med att delta i en protest mot CIA:s inblandning i statskuppen i Guatemala 1954, då den legitime presidenten Jacobo Arbenz Guzmán tvingades från sin post, vilket, i förlängningen, ledde till ett inbördeskrig som tog slut först i december 1996.



Fotnot: Efter att Trotskijs och Fridas kärleksaffär uppdagats av Rivera, fick familjen Trotskij flytta. Dock flyttade de bara till ett hus ett par kvarter bort, och detta fungerar också idag som museum. Givetvis står det en kapitalistisk Coca-Cola-maskin direkt innanför ingången, vilket torde få Trotskij att gå i spinn i sin grav ute på gården. Hans hem är också museum, och man kan gå in och få en ögonblicksbild av hur det såg ut den dag 1944 han mördades med en ishacka. Man kan än idag se blodfläckarna på skrivbordet, hans tre paket te (varav två var Earl Grey) i köket, och toaletten som är i avsaknad av toalettpapper. I bokhyllan, två meter från var han mördades, hann jag räkna till åtminstone fyra exemplar av Das Kapital.