MTV-komikern Tom Green är en person de flesta tycks antingen älska eller hata. Själv ställer jag mig dock någonstans däremellan. Visst är hans show i långa stycken enbart påfrestande, men ibland tycker jag här finns inslag av ren, oförfalskad genialitet. Inte minst då han är ute på stan och intervjuar folk, eller som då han med motiveringen att djur hjälper folk att hantera stress gjorde om sina föräldrars hem till ett mindre zoo med lamadjur, åsnor, getter och gäss. Och eftersom jag gillade honom i Road Trip hade jag vissa förväntningar på denna hans första egna film, där han inte bara spelar huvudrollen utan även skrivit och regisserat.

Det handlar om Gord som drömmer om att bli animatör och då han närmar sig de trettio till sist lämnar föräldrahemmet i Portland för att flytta till Los Angeles, där han tänker jobba i en ”cheese sandwich factory” i väntan på det stora genombrottet. Som avskedspresent får han av fadern en cabriolet, med vilken han nu kör söderut.

Tills han kommer till en bondgård där några män håller på att ”mjölka” en hingst på sädesvätska, för att ha till avel. Gord ser det, tvärbromsar, hoppar ur bilen, springer in i hagen och tar ett stadigt tag om hästens penis… Vilket säkert får många att stänga av filmen redan där. Och lika bra är kanske det i sådana fall, för det blir betydligt mer och värre äckelhumor längre fram. Det blir blod och tarmar, utslagna tänder, en genom huden utstickande benpipa, och en navelsträng vilken Gord avlägsnar från barnet med hjälp av tänderna, för att sedan fästa den vid sin egen mage med en bit tejp.

Nåja, tillbaks till handlingen. Väl i Los Angeles söker Gord upp den berömda animationsstudions chef Dave Davidson (Anthony Michael Hall, som på 80-talet spelade tönt i flera numera klassiska tonårskomedier), och får av denne rådet att ägna sig åt sitt skapande på heltid. Varför han till föräldrarnas olycka återvänder hem. Men till lycka för rullstolsbundna Betty, som jobbar på sjukhus och har tre stora hobbies: raketforskning, gräddpaketsflippning; samt fellatio. Hon och Gord blir ett par.

Det som gett filmen dess titel är de anklagelser Gord senare, efter en sedan hemkomsten hela tiden upptrappad konflikt, riktar mot fadern. Han hävdar inför en psykolog att denne tafsat på hans lillebror Freddy.

Och får man tro vissa är detta den sämsta film som någonsin gjorts. En åsikt jag i högsta grad kan förstå. Då mot slutet en person i en folkmassa håller upp en skylt med texten ”When the fuck is this movie going to end?” (bredvid en annan skylt med texten ”You rock my brown hole!”) är det för mig bara att instämma: Ska det inte ta slut snart? Men okej, en sen kväll då man är lite småfull tillsammans med några vänner kan Freddy Got Fingered kanske vara helt rätt. Eller om man är under tolv år… Och musiken är i alla fall bra.