Freaky Friday är den andra remaken på Disneys egna Feaky Friday (Åh, vilken fredag!) från 1976, med den då 14-åriga Jodie Foster i rollen som tonårsdottern som anser sig orättvist behandlad av sin självupptagna morsa och taskiga lärare. Detta var för övrigt ett mycket produktivt år för Foster, som samma år gjorde Bugsy Malone, Alan Parkers (60 år om tre veckor!) käcka debutfilm, Taxi driver och rysaren Den lilla flickan i huset vid vägens slut, samt Sista sommaren.

Jamie Lee Curtis, en gång känd som the scream queen efter fyra raka skräckfilmer (debuten skedde i John Carpenters Alla helgons blodiga natt/Halloween 1978), men som flera gånger visat prov på komisk ådra, som i Ombytta roller (1983) och En fisk som heter Wanda (1988), spelar här Tess Coleman, hårdför affärskvinna på väg att gifta om sig med Ryan (TV-kungen Mark Harmon) efter tre år som änka och ensam mor till två barn, varav tonåriga Annabell känner sig åsidosatt och missförstådd av sin mor. Vid en middag äter mor och dotter var sin kinesisk lyckokaka (gammal kliché: när nåt märkligt/mystiskt/magiskt ska inträffa, sker det via nån gammal kinesisk eller zigenarmagi), och vips har de båda bytt plats. Precis som i Big och Vice versa från 1988, för övrigt.

Nu får vi alltså följa Annabell i sin mors kropp, och Tess i sin dotters, och det blir de gamla vamliga grejorna, där "Tess" plötsligt klär sig och snackar som en tonåring, får köra bil, leka chef på jobbet och så vidare, medan "Annabell" förvandlas till den rekorderliga och vältaliga kvinna, som egentligen är hennes mor. Detta var kul i Big, med en genial Tom Hanks som en 12-åring i en vuxen mans kropp, mindre kul i Vice versa där Judge Reinhold bytte plats med sin son, och väldigt uttjatat i Freaky Friday. Detta tema, med ombytta roller (!), har vi sett för mycket av, med filmer som Hot chick härom året och den kommande 13 going on 30, med Jennifer Garner som 13-årig tjej i en 30-årig kvinnas kropp. En remake, också den, på 14 going on 30...

Freaky Friday är dessutom sådär äckligt tillrättalagd och smörig i slutet att man bara vill klökas. Alla faller varandra mer eller mindre om halsen och bedyrar hur mycket de älskar varandra...egentligen. Ett riktigt kräkmedel.

Leta upp Big eller Carl Reiners Mitt andra jag (1984), med Steve Martin och Lily Tomlin, på video i stället!