Först måste nog påpekas att denna film redan har ett par år på nacken, precis som den också mexikanska Din morsa också! som kom i vintras. Penelope Cruz hade inte ens spelat in Vanilla Sky när hon var med i den här filmen.

Här spelar hon helvetesängeln Carmen som får till uppgift att snärja den svinige boxaren Mannys själ. Till motstånd får hon himmelsängeln Lola (Victoria Abril, känd från flera av Almodóvars filmer) som måste få Manny att sluta boxas innan han dör av hjärnskador. Dessutom måste hon få honom att be sin mor om ursäkt för att ha övergett henne. Kampen står således mellan gott och ont, himmel och helvete, men även mellan historia och framtid. Gamla synder ska med den goda viljan och ångern kunna förlåtas, så att livet efter döden inte är förlorat.

Låter det alltför kristet? Nja, kanske det finns vissa grunddrag av dylikt i bakgrunden, men Yanes film är snarare en humoristisk betraktelse av människans etik och moral. Och säger jag humor, så är det snarast på en övergripande nivå. Ingen av karaktärerna är egentligen särskilt komiska. De är snarare absurda, och ibland även ganska stela. Effekten kommer nog snarast av att manuset konstruerar en verklighet som på idéplanet är ganska intressant, men som inte resulterar i något på det mer jordnära planet.

Kopplingen mellan himmel och helvete och vår egen jordliga verklighet görs symboliskt, genom att skildra helvetet som byråkratiskt styrda människoslussar eller fängelsematsalar. Har man varit en kvinnomisshandlare får man således straffet att tjäna som hemmafru i hundra år. Himlen är däremot ett Truffaut-idylliskt Paris (öppningsscenen vinkar med all tydlighet åt De 400 slagen) där de ödmjuka och väletiketterade människorna får sin belöning i Lolas graciösa sångnummer.

Genren religion/fiction är kanske inte lika utpräglad som sin vetenskapliga kontrapart. Ser man tillbaka på filmhistorien är några av föregångarna Frank Capras Livet är underbart (som visas på TV nästan varje jul) och den i dagens läge mindre kända Störst är kärleken av Michael Powell och Emeric Pressburger. Men båda dessa är från 40-talet, innan atombombsåldern satte människans existens på större prov än rent religionsetiska grubblerier. Att genren återvänder, verkar Yanes själv koppla till Martin Scorsese som på många sätt figurerar i filmen. Musiken och flera av kameraåkningarna erinrar om Taxi driver, boxarkaraktären påminner om Jake LaMotta i Tjuren från Bronx och Carmen sätter sig själv ner framför TV.n och gråter till Maffiabröder. Men framför allt gör Scorsese ofta religionssymboliska kopplingar i sina filmer, samtidigt som hans karaktärer ofta ställs inför moraliska beslut.

Att Yanes har velat göra en lättsamt absurd rulle om människans slutliga destination, funkar si och så. Man kan anklaga den för att vara alltför spretig och stundtals något för tokrolig. Men framför allt tar den sig inte på alltför stort allvar, och det är nog kanske bäst det. Ett prima exempel är när Djävulen tvingas visa sin legitimation för en polis och det visar sig att han är schweizare. Då finner jag ändå att jag inte kan hålla mig för skratt.