För en tid sedan trotsade jag vinterkylan för att delta i en demonstration mot terrorbombningarna i Gaza. Engagerade talare manade till bojkott av israeliska varor och som avslutning brändes den ack så förhatliga judestatens fana. En förbipasserande (judisk?) kvinna vrålade ut sin avsky mot oss demonstranter och senare på kvällen satt den israeliske författaren Amos Oz i min TV-ruta och varnade för fanatiker samtidigt som han betonade vikten av att kompromissa. Mitt i allt detta fick jag uppdraget att recensera Förintelsen - ni vet den där prisbelönta TV-serien om nazisternas utrotning av sex miljoner judar. Och om detta må man ju onekligen berätta, inte minst med tanke på att okunskapen kring dessa illgärningar är påfallande stor hos dagens skolelever. Men allra viktigast vore nog att snacka om vilka mekanismer som låg bakom Hitler och nazismen. Inte minst är det relevant i dessa tider då finanskrisen spökar och främlingsfientliga partier åter taktfast stövlar framåt.
 
Tidigt i mars 1979 sjönk vi ner i TV-sofforna och tog för första gången del av den judiska läkarfamiljen Weiss tragiska öde. Serien - nyligen släppt på DVD - visades i TV 2 i fyra dagar i sträck och väckte förstås debatt. Går det att göra underhållning av ett så tragiskt kapitel i historien? Nu höjer sig dock Förintelsen över gängse såpastandard och även om koncentrationslägrens offer ser aningen för välmående ut är många scener starka och håller åskådaren i ett strupgrepp. - Låt det aldrig hända igen! brukar vi oja oss när farbror Adolf och nazismen kommer på tapeten. Varför blundar då våra makthavare för det som händer i dagens Gaza? Israelernas amerikansktillverkade bomber faller över bostadsområden, sjukhus och moskéer. Palestinierna tvingas leva i vad som bäst kan karakteriseras som ett enda stort koncentrationsläger. Det är omöjligt att inte dra paralleller mellan den nazistiska utrotningen av judar till det folkmord som israelerna idag utsätter palestinierna för.
 
Gerald Green (manus) och Marvin J Chomsky (regi) bär huvudansvaret för dramaserien Förintelsen. Green (1922-2006), som vann en Emmy för jobbet, tillhörde veteranerna på det berömda TV-bolaget NBC (som även producerat Förintelsen). Han tjänstgjorde i amerikanska armén och befann sig i Europa under andra världskriget. Dessa upplevelser satte förstås sina spår och Green har bland annat skrivit två romaner om judeförföljerserna i nazityskland och är även mannen bakom Wallenberg: A hero's story (1985), ett TV-drama med Richard Chamberlain i titelrollen. Chomsky (80 år i år) är en riktig gammal TV-räv som regisserat avsnitt ur populära serier som Krutrök, Hawaii Five-0, Columbo och Kojak. Han gjorde även stjärnspäckad action av gisslandramat i Entebbe 1976 då palestinska och tyska terrorister kapat ett flygplan där ungefär en tredjedel av passagerarna var judar. Segern vid Entebbe (Victory at Entebbe, 1976) kallades spektaklet som hyllade de israeliska kommandosoldater som lyckades befria gisslan i en räddningsaktion som krävde över trettio människoliv. Man bör ha i åtanke att Green och Chomsky är två gamla hollywoodreaktionärer och det är alltså deras syn på tillvaron som färgar en TV-serie som Förintelsen där exempelvis de i handlingen förekommande ryssarna är grovt karikerade. Glöm aldrig att det största antalet offer under andra världskriget var de circa tjugo miljoner sovjetmedborgare som dödades i samand med tyskarnas anfallskrig mot Sovjet. Men i slutklämmen på Förintelsen sitter förstås en stöddig jänkare och bräker på om det vackra, demokratiska system han fötreträder.
 
Herrar Green och Chomsky vet hur man vispar ihop en TV-succé, och Förintelsen (inspelad i Österrike och Väst-Berlin) är förstås välgjord in i minsta detalj. Jag stör mig dock en aning på att nazisterna fräser på engelska, precis som de brukade göra i gamla dåliga krigsfilmer. Brittiska shakespearetolkare som Ian Holm och David Warner föreställer Himmler respektive Heydrich och amerikanen Michael Moriarty emmybelönades i en av huvudrollerna som nazistadvokaten Dorf. Meryl Streep dyker upp som den ariska svärdottern i judefamiljen Weiss som offrar allt för att få vara tillsammans med sin Karl (James Woods) som hamnat i Buchenwald. Även Streep, som vid det här laget var ett okänt ansikte, knep en emmy och Förintelsen blev lite av inledningen på hennes mer än framgångsrika karriär. När man ser Förintelsen är det rimligt att fråga sig hur detta kunde ske. Allt hände ju i en tid då ekonomisk kris infekterade den kapitalistiska världen, och inom detta system är det ju så beskaffat att vi måste få depressioner. Till slut finns bara ett botemedel - nämligen kriget. Hitler var den tyska storfinansens man som inledde karriären med att jaga kommunister och förbjuda fackföreningarna. Arbetarrörelsen knäcktes och terrorn utmynnade i den sinnessjuka, industriella avrättningen av judarna. Men utöver de sex miljoner judiska offren utrotades mellan fyra och fem miljoner andra människor - krigsfångar, politiskt obekväma eller sådana man helt enkelt ansåg tillhöra mindervärdiga raser. Att tänka på i dessa högertider då plötsligt sverigedemokraterna helt käckt har blivit ett parti som alla andra.